Min Historia

LÄKARE: "VI KAN INTE SVARA PÅ OM HAN KOMMER ATT ÖVERLEVA"

Tentavecka, begreppet omfattar heldagar med plugg och humörsvängningar från ”jag kan allt nu” till ”jag har noll koll” och på det viset är det dessa dagar. Den här veckan spenderade jag mestadelen av tiden med Rebecka, vi hjälptes åt med plugget och det kändes som ett vinnande koncept. Hon hade studerat flitigt och hade goda kunskaper inom ämnet, medan jag som vanligt var ute i sista minuten för att lära mig allting. Men som många gånger förr kändes det ändå som att den här tentan skulle bli en piece of cake.

Mellan 09.00-12.00 satt jag i tentasalen. Det är något speciellt med att sitta där inne, man kan ta på den tryckta stämningen. Det enda ljud man hör är pennor som skapar magi på papprena, djupa suckar, prassel från tentafikor och snoriga näsor som snyts. Miljön känns för min del inte ultimat, när jag studerar hemma har jag gärna på hög musik i kombination med något tv-program och öppet fönster för att släppa in naturens ljud, med andra ord jag föredrar inte tystnaden som lägger sig som ett täcke i tentasalen. Det var fyra stycken frågor som skulle besvaras och det kändes som att jag fick ut det jag kunde, magkänslan sa att tentan borde vara godkänd och det lyssnade min kropp på och jag kunde lägga den bakom mig i samma stund som jag steg ut ur salen.

Efter tentan var det bestämt att jag skulle hjälpa Rebecka med hennes flytt från sitt studentrum till sin nya bostad. Hennes korridor fylldes på med låda efter låda och det var betydligt mer grejer än vad vi först hade räknat med, var det här verkligen ”bara” en vända med bilen? Såg inte riktigt ut som det. Men efter mycket om och men lyckades vi packa bilen full och grejerna transporterades till den nya bostaden. Städningen av hennes studentrum gick snabbt och allting flöt på bra. Jag kände mig trött och sliten efter allt plugg som varit i veckan och den gjorda tentan, dock återstod bara det roliga nu, att packa in och inreda den nya lyan. Städa, packa upp och inreda också om igen, processen var enkel att följa men det kändes som att högen med grejer aldrig minskades. Då och då var det tid för fruktstund, det var äpplen som vi hade pallat vid kolonilotterna utanför min lägenhet. Alltid lika välkommet med en paus i flyttröran.

Det fanns ingen direkt plan för kvällen trots att det hade varit tenta och det brukade firas med tentaslask. Rebecka skulle iväg på någon tillställning, men för mig såg det ut att bli en lugn hemmakväll. När klockan närmade sig 18.00 var lägenheten i ordning och alla flyttkartonger var uppackade och undangömda. En timme kvalitetstid blev det innan jag tog på mig mina skor och min jacka för att röra mig mot Stensö. Vi kramade varandra, hon tackade för hjälpen och sa adjö i dörröppningen.

Jag pluggade in mina hörlurar i öronen och tryckte på play, ”Empire of The Sun – Alive” hördes på högsta volym när jag cyklade hem genom ett grått och småregnigt Kalmar ut mot mitt kära hem på idylliska Stensö. En cykeltur som tar ungefär 10 minuter i vanlig hastighet.

När jag kom in i lägenhetshuset kände jag hur den där vågen, vågen av otroligt stark ångest, sköljde in över mig och lamslog hela mitt kroppssystem. Jag skyndade mig in i min lägenhet. Där tog ångesten helt över och jag tappade kontrollen, impulsivt letar jag fram mediciner och lägger på det röda soffbordet. Jag har ingen alkohol hemma, men häller slarvigt upp ett glas med fläderblomssaft. Jag har fortfarande på mig mina ytterkläder och skor samt musiken som fortfarande tjuter på högsta volym rakt in i mina stackars öron. Ångesten får mig att andas snabbare, jag är andfådd och det känns som att jag håller på att svimma därför sjunker jag ner i soffan. Ångesten är nu som starkast och det går inte att beskriva med ord hur den känns. Jag häller ut tabletterna på bordet, de är vita och rosa, det blir en stor hög på bordet. En hög som jag vet kan leda mig till den hjälp jag behöver. Av någon anledning tar jag ett kort på högen och skickar till Rebecka och Patrik. I ren panik tar jag första näven av högen och sväljer ner med flädersaft. Jag hostar och känner obehag i hela kroppen, fortsätter att trycka i mig tabletter i hopp om att ångesten ska släppa. Men det händer ingenting, allt är fortfarande lika illa. Från någonstans inser jag att det är en stor mängd tabletter som hamnat i min kropp, jag lägger resterande del av tabletterna i min byxficka och lämnar lägenheten.

Både Rebecka och Patrik har ringt ett flertal gånger men jag uppfattar inte samtalen. Jag har fullt fokus enligt min kropp på att bli av med den otroliga ångesten som sitter i. Jag sätter mig på cykeln och börjar cykla längs stensövägen, en enda lång raksträcka. Jag har Rebecka i telefonen från och till men ingenting hon sa sjönk in till förståelse, jag var låst vid tanken av att bli av med ångesten. Allteftersom medicinen började verka blev jag mer och mer klar i huvudet, jag förstod att det var en dålig idé att cykla in till stan därav svängde jag av stensövägen för att fortsätta ner till Stensö Fiskeläger, den lilla mysiga hamnen där jag brukade sitta och filosofera i takt med att båtarna lämnade/lade till i vid båtplatserna. ”Hemligt nummer” ringde hela tiden, men jag besvarade inga samtal. I hamnen parkerade jag min cykel vid altanen på sjösällskapets lokal och gick vidare ner till en av bryggorna i hamnen, jag satte mig ner och njöt av det lugn som rodde på mitt favoritställe i Kalmar, Stensö fiskeläger.

Jag reagerade på ljudet av sirener men hade svårt att urskilja huruvida det kom ifrån musiken som sprudlade in i mina öron eller om det var utifrån. Ångesten lade sig lite när jag hamnade i den här lugna miljön som var välbekant. Mitt förstånd började komma tillbaka och direkt svarade jag på ”hemligt nummer”, det var polisen.

Inte en kopia av samtalet, utan min version som jag minns den.

Jag: ”Hallå?”

Polisen: ”Hej, är det Charlie?”

Jag: ”Ja, vem är du?”

Polisen: ”Jag heter xxxxx och ringer från polisen. En kompis till dig har ringt och sagt att du är i behov av hjälp. Vad är det som har hänt?”

Jag: ”Jag vet inte riktigt, jag sitter på en brygga i hamnen”

Polisen: ”Vilken hamn? Är du vid Baronen?”

Jag: ”Nej, jag är i hamnen vid Stensö, med de röda stugorna”

Polisen: ”Okej. Hur är det med dig? Din kompis sa att du var ledsen?”

Jag: ”Det är bra. Jag har mått dåligt ett tag, men just nu är det bra”

Polisen: ”Okej, ibland är livet jobbigt. Vad gör du nere i hamnen?”

Jag: ”Jag sitter här nere på en brygga och kollar på båtarna, tar det lugnt”

Polisen: ”Din kompis sa att du hade tagit tabletter? Har du det?”

Jag: ”Ja, jag har svalt en stor mängd medicin”

Polisen: ”Vad var det för medicin?”

Jag: ”Hmm, ja…det var..eh..hmm…ipren och en lugnande medicin, theralen”

Polisen: ”Vet du hur mycket av de här medicinerna som du har fått i dig? Känner du dig dålig?”

Jag: ”Kanske 100 theralen och runt 20 ipren”

Polisen: ”Jaha, oj! Sätt dig ner och vila där du är”

Jag: ”Jag ligger redan ner här på bryggan, men allt känns lugnt”

Polisen: ”Polisbilen är snart vid dig. Ligg bara kvar där du är”

Jag: ”Jag går till vägen nu, kan möta dem där”

Polisen: ”Känns det bra att resa dig upp? Ligg kvar annars så kommer de dit”

Jag: ”Står vid vägkanten nu och hör sirener”

Polisen: ”Okej, då tackar jag för mig och stort lycka till nu. Allting kommer att bli bra”

Jag: ”Tusen tack, hejdå”

Ljudet av sirener hörs tydligt i den annars tysta kvällen. Ett blått sken blinkar som en discolampa i höstmörkret. Ljudet kommer närmare, ett starkt strålkastarljus bländar mig fullständigt och och i samma stund stängs den blåa discolampan och sirenerna av. Det är polisen som kommer körandes mot mig, jag tar ett steg åt sidan för att inte riskera att bli påkörd. Polisbilen kör in till vägkanten och ut ur bilen kliver en manlig, välbyggd polis och en kvinnlig lite tanigare polis, de båda ser hårda ut vid första anblick. När de närmar sig ser de lite snällare ut och den manliga polisen är först framme hos mig.

Manlig polis: ”Tjena Charlie! Hur är det med dig?”

Jag: ”Hallå, just nu är det bra, men jag har en stor mängd medicin i min kropp”

Manlig polis: ”Vad är det som har inträffat?”

Jag: ”Jag har mått dåligt ett tag också fick jag en ångestattack innan och försökte dämpa den med medicinen, inte speciellt smart handlande men det var impulsivt”

Manlig polis: ”Ska vi ta och köra dig upp till akuten?”

Jag: ”Jag vet inte, det kanske skulle vara bra”

Manlig polis: ”Ja, en undersökning skulle vara bra. Vill du det?”

Jag: ”Ja, det är väl lika bra”

Manlig polis: ”Kom så sätter vi oss i bilen”

Vi går bort mot polisbilen och sätter oss i den. Stämningen är hela tiden avslappnad.

Jag: ”Det här är första gången jag sitter i en polisbil och då är jag oskyldig”

Kvinnlig polis: ”Haha, någon gång är alltid den första”

Den kvinnliga polisen sitter bakom ratten och vi börjar rulla framåt. Jag sitter bak med den manliga polisen vid min sida.

Manlig polis: ”Det låter inte som att du kommer härifrån Kalmar?”

Jag: ”Nej, jag är ifrån Falkenberg från början. Har bott här i 1,5 år för studier på Linnéuniversitetet”

Manlig polis: ”Då förstår jag. Vad pluggar du för något?”

Jag: ”Turismekonomi. Har ni en lugn kväll idag?”

Manlig polis: ”Ja, än så länge är det lugnt. Men nu får vi hjälpa dig”

Jag: ”Ja, kanske inte det mest spännande uppdraget du har varit på. Här inne bor jag..” (pekar in mot lägenhetshuset)

Manlig polis: ”Du har verkligen hamnat i de fina delarna av Kalmar, du måste haft riktig tur när du fick din lägenhet”

Jag: ”Jadå, trivs bra här på Stensö.”

”Det är buskörning på parkeringen vid IKEA” – En röst hörs ur polisradion.

Jag: ”Haha, är det de mest spännande som händer ikväll?”

Manlig polis: ”Haha ja, Kalmar är överlag en lugn stad”

Jag: ”Kan tänka mig det”

Manlig polis: ”Hur länge har du mått dåligt?”

Jag: ”Sedan i våras, det har eskalerat under sommaren”

Manlig polis: ”Okej, något speciellt som har inträffat?”

Jag: ”Förlorade en nära vän och ett långt förhållande tog slut”

Manlig polis: ”Då förstår jag att du har hafft det tufft, men du är ung, du har hela livet framför dig”

Polisbilen rullar in vid akuten och parkerar precis utanför entrén. Från det att jag lämnade lägenheten har det gått ungefär 20 minuter.

Kvinnlig polis: ”Charlie, jag går in och hör om de ska ta in dig direkt eller om du ska vänta i väntrummet”

Jag: ”Okej”

Kvinnlig polis: ”Vad var det för medicin och hur stor mängd? Ska uppge de till personalen på akuten”

Jag: ”Ungefär 20 ipren och 50-100 stycken theralen”

Kvinnlig polis: ”Okej, jag är strax tillbaka”

Den kvinnliga polisen lämnar bilen och går in på akutmottagningen. Kvar sitter jag och den manliga polisen. Stämningen är fortsatt lugn och jag känner mig trygg.

Manlig polis: ”Jag hoppas att det kommer att reda upp sig för dig så att du slipper ta de här medicinerna igen. Du verkar vara en väldigt schysst kille och det kommer gå bra för dig i livet ska du se. Alla har vi tuffa perioder, men de gör oss bara starkare”

Jag: ”Ja, men det är svårt att hela tiden leva i framtiden. Måste ta mig igenom det här steg för steg. Är på botten och kan bara bli bättre”

Manlig polis: ”Vad vill du bli när du blir äldre?”

Jag: ”Ekonomiskt oberoende”

Manlig polis: ”Då kommer vi inte bli kollegor, haha”

Jag: ”Nej, det är nog fel yrke för det haha”

Stämningen är på topp i polisbilen när den kvinnliga polisen återkommer och öppnar dörren som är på min sida.

Kvinnlig polis: ”De vill ha in dig omgående för undersökning”

Jag: ”Då går vi väl in”

Manlig polis: ”Vi följer dig in”

Vi lämnar polisbilen och entrar akutmottagningen, slussar direkt vidare in i en lång korridor där vi möts av tre kvinnor i vita kläder.

Sjuksköterska (SSK): ”Hej Charlie, jag heter xxxxx och är sjuksköterska”

Jag: ”Hej”

SSK: ”Kan du vara vänlig och lägga dig ner på båren där”

Jag: ”Absolut, ska bara ta av mig min jacka”

Jag sätter mig lugnt ner på båren och tar långsamt av mig min jacka och börjar vika ihop den i samma ögonblick som den ”rycks” infrån mig och de övriga två kvinnorna tar mina ben och min överkropp så att jag hamnar liggandes på båren. Jag uppfattar situationen som stressad ur deras perspektiv, men i min kropp känns ingenting.

Det är som en scen tagen ur en film. De vänder på båren och börjar köra mig framåt. På min högra sida kan jag se in i ett rum hur det står ett helt team med vita kläder som bara väntar på att få börja göra sitt jobb, de står redo och allting känns precis som i en film när de kör in en bår in i en operationssal och de grönklädda personerna står redo precis som ett gäng hundrameterlöpare på startlinjen, de väntar bara på startskottet. Men min bår passerar förbi det här rummet, det var tydligen inte mig de väntade på där inne. Men när vi kommer runt hörnet är det visst samma rum, fast en annan dörröppning som vi åker in igenom. Teamet var avsett för mig. Det kändes konstigt att alla dessa människor väntade på mig, jag mådde inte dåligt. Kände mig mest trött. I samma stund som båren är på plats kliver allt folk fram, det börjar pillas här och där och jag börjar tappa uppfattningen om vad det är som håller på att hända runt omkring mig. Poliserna står vid min ena sida och kollar på allt som sker.

Från vänster sida rullas det in en bår. Jag ser att det är en äldre kvinna som ligger på den. Jag är inte ensam patient i rummet tänker jag. De båda poliserna skakar min hand och önskar mig lycka till, jag svara något difust. Jag är inte längre helt vid medvetande om vad som händer i min närhet. Jag känner mig trött, riktigt trött.

Följande har jag fått återberättat av en läkare;

”Pulsen sjönk till 32 för att sedan rusa upp till 130. Jag var i det här läget okontaktbar, men reagerar på smärta. När de testade min känsel, reagerade jag på smärta men jag kunde inte identifiera var smärtan kom ifrån. Otroligt orolig, klättrar ut ur båren och trillar ner på golvet. Patrik entrar rummet för att lugna ner mig. På grund av mitt kritiska läge och icke fungerade förmåga att syresätta mig själv förflyttas jag till intensivvårdsavdelningen (IVA) för full övervakning. Jag får andningshjälp för att hålla min kropp vid liv. Läget är mycket allvarligt”

När de ringde från sjukhuset till min mamma sa de följande mening; ”Vi har förflyttat Charlie från akuten till IVA på grund av hans kritiska läge och vi kan inte svara på om han kommer att överleva”

Jag känner ett enormt illamående och försöker vända mig åt sidan för att spy, jag kommer ingenstans, jag sitter fast. Det är helt omöjligt att röra sig, det är slangar överallt. Jag försvinner in i medvetslöshet igen.

Två stora händer trycker hårt i min vänsterhand, det känns varmt. Jag försöker öppna ögonen, men det går knappt. Jag ser ändå att det är pappa som sitter där. Jag sluter ögonen igen. Pappa pratar med mig men jag kan inte svara, jag bara försöker nicka med huvudet. Han berättar hela tiden vilka som kommer in i respektive lämnar rummet där jag ligger. Det enda jag känner är hur jag sitter fast i alla sladdar och slangar som är fästa i min kropp och i mina armar. Jag har aldrig tidigare upplevt en liknande styrka av trötthet, jag försöker hela tiden lägga mig tillrätta men det är svårt eftersom jag sitter fast.

Okänd röst1 : ”Kan jag prata med honom här?”

Okänd röst 2: ”Ja, det är lugnt. De andra patienterna är nedsövda”

Okänd röst 1: ”Hej Charlie”

Jag hör hur den okända rösten maler på med frågor och liknande. Jag uppfattar inte vad hon pratar om och jag svarar inte.

Jag hör hur kvinnan lämnar rummet och min familj kommer återigen in till mig och sitter vid mig. Det jag uppfattar och känner vid den här tidpunkten är en obeskrivlig trötthet och att min tankeverksamhet är väldigt oklar, det är svårt att urskilja vad som är verklighet respektive drömmar. Det enda jag vet säkert är att min familj är på plats och det inger en trygghet hos mig när jag ligger där med alla slangar/sladdar och känner mig helt hjälplös i sjukhussängen.

En sjuksköterska kommer fram till mig och säger att en ambulans är på väg och att den ska köra mig till psykakuten. Men först ska alla slangar och sladdar kopplas ur, vilket visade sig vara en process innehållande mycket smärta. Men när de kopplades ur, en efter en, började jag känna mig lite mer rörlig igen. Jag kunde nu vända mig om i sängen.

SSK 1: ”Vi ska nu ta ur röret som går från näsan ner i magen. Det här kan kännas lite obehagligt så att du är beredd på det och du kan även må illa”

Jag: ”Okej, jag är redo”

De börjar dra ur röret.

Jag: ”Åh FYFAN vad obehaglig känsla”

Det kändes som att någon stack ner en arm ner i halsen och vidare ner i magen, rörde runt där som om min mage var en soppa i ett storkök. Jag kände direkt hur jag bara ville spy av obegahskänslorna. Men de lyckades dra ut hela röret utan att jag kräktes på de stackarna. Därefter lossade det röret som var i katetern, det vill säga instucket in i mitt ollon, jag tänker inte ens försöka beskriva smärtan när de drog ut det här röret. Jag skrek, det gjorde ont och vi fick ta paus och så fortsatte det tills de va helt ute. Den lättnaden.

När alla rör och slangar var borta anlände det två stycken herrar från ambulansen och med sig hade de sin bår. Jag fick en hög med sjukhuskläder som jag skulle klä på mig. Jag funderade lite på hur det kom sig att jag låg där i bara kalsonger och var alla mina kläder och värdesaker hade tagit vägen. Men det hade jag inte tid att tänka på nu. Sjukhuskläderna satt inte direkt tight, men de var sköna och jag slapp gå naken. Jag kravlade mig över från sjukhussängen till ambulansbåren. I samma stund som jag ställde mig upp såg jag över de ”skyddsväggar” som fanns inne i rummet och jag såg hur det satt anhöriga intill patienterna som låg i de övriga sängarna i rummet. Stämningen var väldigt tryckt och obehaglig, i det här rummet var det verkligen liv eller död som gällde. Jag minns hur de anhöriga till de andra patienterna kollade på mig när jag flyttades över till ambulansbåren, det var svårt att möta deras blickar. För deras blickar var tomma, deras nära och kära hade inte vaknat upp än, de visste fortfarande inte om de någonsin skulle få se dessa i livet igen. Men jag hade klarat det, jag hade livet i behåll, jag hade vunnit matchen mot döden och där stod jag som en vinnare på väg över till ambulansbåren. Det är en bild jag alltid kommer ha på näthinnan och ett väldigt starkt minne, att vara en vinnare i ett rum där förloraren dör.

När jag hade satt mig på ambulansbåren kom personalen fram till mig. Jag uppfattade det som runt fem stycken, men den siffran är oklar. De öste beröm och lyckoönskningar över mig. Föreställ er när en hundrameterslöpare går i mål och alla de andra kommer fram och gratulerar med kramar och liknande, ungefär den känslan hade jag när personalen kom fram. Meningar som ”Du är en ung, stilig kille som har framtiden för dig. Jag önskar dig all lycka till och hoppas verkligen att du kommer ut ur den här svackan”. Ambulansmännen började rulla ut båren, det enda jag kunde se var det vita taket och alla lampor som lyste där. Jag blev åksjuk, eller åtminstonde mådde jag väldigt illa när de rullade mig igenom de långa korridorerna. Det kändes som att vi hamnade i någon form av källare och vidare ut till ambulansen. De rullade in båren i ambulansen och bilen började rulla, resan tog ungefär fem minuter. De rullade ut båren ur ambulansen och den ena av de två männen gick i förväg in på psykakuten. Den ensamma mannen som var kvar gjorde ett försök att rulla in båren, men det var en hög tröskel som satte stopp. Han backade bak båren, tog fart och full fart in och över tröskeln flög vi, men det kändes som att jag skulle trilla av båren, tur att jag var faststpänd. Längst ner i korridoren skulle jag, där var ett rum och jag fick själv gå in till sängen. Det blev ingen gång direkt utan jag halvt trillade in i sängen som stod ställd till vänster inne i rummet.

Mamma och en av mina bröder satt redan inne i rummet. De försökte kommunicera med mig, men det blev nog inte många bra svar från min sida. Jag var hungrig och trött. De hämtade en pizza, jag åt upp den och somnade direkt.

Två stycken sjukvårare väckte mig. Jag skulle förflyttas från psykatuten till PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning). Två stycken sjukvårdare hjälpte mig att gå genom korridorerna fram till PIVA. Rummet på PIVA var det första till vänster och jag hade eget rum, skönt. Jag lade mig ner i sängen och somnade.

Läkaren på psykiatrin hade lagt ett vårdintyg på mig, ett så kallat LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Jag hade ingen möjlighet att lämna PIVA, om jag gjorde det skulle det bli ett ärende för polisen att hämta mig och köra mig tillbaka till sjukhuset. Att få ett LPT när man är i åldern 22 är, efter vad jag har förstått, oerhört ovanligt och när jag dessutom samtyckte till vård på psykiatrin är det än mer sällsynt. Vistelsen på PIVA blev två veckor och samma dag som jag skrevs ut flyttade jag till Uppsala.

Mina tankar när jag lämnade Kalmar var att hela mitt liv har hamnat i spillror och att jag lurat döden för många gånger nu, jag borde egentligen inte sitta där jag satt på flyget mot Arlanda. Hela situationen var surrealistisk.

Tillbaka till toppen
Sponsorer
Albin Rylander Sponsor till Aldrig Ensam
Photochannell Sponsor till Aldrig Ensam
Tecla Sponsor till Aldrig Ensam
Lapoint Sponsor till Aldrig Ensam
Bildväxlarna Sponsor till Aldrig Ensam
Droneify Sponsor till Aldrig Ensam
Douchbags Sponsor till Aldrig Ensam
Kontakt

Mail:
info@aldrigensam.com

Telefon:
Charlie Eriksson

Facebook
Webshop

Bankgiro:
314-5323

Swish:
123 514 98 44

Vi är nominerade till
Ge tillbaka
100 Mäktigaste unga
Stora kommunikatörspriset
Årets föreläsare 2016
Guldhjulet
gbs
SEB årets sociala entrepenör
Svenska hjältar
Årets VD
Årets genombrott
Konungens stiftelse
Årets unga vd
Årets företagare
Svenska hjältar
Buisnessaward
Ideer för livet
101 Supertalanger
KPMG
Shortcut
HN
Mittuniversitetet
gbs
årets vd
Kreera web&design