Min Historia

INLAGD PÅ PIVA I KALMAR

När jag öppnar ögonen är det ett väldigt starkt ljus i rummet, solen strålar in genom fönstret och lyser upp det kritvita kala rummet. Jag blundar igen och funderar över var jag är och hur jag hamnade här, ganska snabbt minns jag att jag varit på sjukhuset och slussats vidare över till PIVA, den psykiatriska intensivvårdsavdelningen på sjukhuset i Kalmar. Jag hade blivit förflyttad från intensivvårdsavdelningen, där jag behandlats i respirator, till den psykiatriska intensivvårdsavdelningen där jag nu skulle behandlas för mitt så kallade suicidförsök. Att intoxera den mängden medicin som jag gjorde på lördagskvällen uppfyllde alla krav för att i sjukhusvärlden gå under begreppet suicidförsök, i folkmun ett så kallat självmordsförsök. För mig, som är förtjust i livet, klingade orden väldigt illa när de pratade med mig om självmord och olika skalor för hur självmordsbenägen jag är. Det kändes som ett slag i ansiktet. Jag, Charlie Eriksson, har alltid älskat livet och brukar göra det bästa av de flesta situationer för att njuta av stunden. Jag kan sitta vid havet i flera timmar och se vågorna rulla in mot strandkanten, ligga i divanen på soffan i lägenheten och kolla ut på stjärnorna eller bara tända ett ljus och lyssna på min lugna lista på Spotify. Självmord var för mig helt uteslutet och inte heller något som jag kommit i kontakt med i min närhet. I min släkt blir de flesta väldigt gamla och livet är något som vi ser på med bedårande ögon.

Jag såg inga andra människor i rummet, skönt, den här gången behövde jag inte dela rum med någon annan patient som jag hade fått göra under min vistelse på PIVA i Halmstad. Nu hade jag fått ett eget rum, en plats där jag kan vara för mig själv och få möjlighet till lugn och ro. Det knackar på dörren och in kommer en man i vita kläder som presenterar sig, berättar var jag är och erbjuder mig frukost om jag är hungrig. Den serveras ute i det gemensamma sällskapsrummet som även fungerar som matsal. En intressant iaktagelse från min sida är att allting på avdelningen känns väldigt sterilt, kalt och enkelt den första dagen på avdelningen. Något som kommer att förändras i takt med att tiden tickar på och timmar blir till dagar.

Jag kände mig fruktansvärt trött i kroppen efter all behandling, men valde ändå att resa mig upp ur min säng för att ta mig ut i det gemensamma utrymmet. När jag öppnade dörren och gick ut i korridoren kom en känsla av obehag smygandes över mig. För mig var det ingen självklarhet huruvida man ska bete sig och inte på en psykiatrisk avdelning. Finns det rätt och fel här? Vad är det för andra patienter här? Någon jag känner? Kommer de att döma mig direkt efter mitt utseende? Kan jag samtala med de andra eller är de en fara för mig att stifta bekantskap med ”de andra”? Tusentals frågor snurrar omkring i mitt huvud under promenaden från mitt rum till den gemensamma lokalen, en promenad på drygt 10 meter, alltså en tidsåtgång på ungefär fem sekunder. Tiden är speciell på sjukhuset, allting känns tidslöst. Jag vet att jag har varit på sjukhuset sedan i lördags kväll, men jag har ingen som helst uppfattning kring tiden som varit. Allt är som ett svart hål i mitt minne, jag minns att jag gick in i sällskap med två poliser på akuten och hamnade i ett rum med flertalet vitklädda människor, efter det vaknade jag upp denna morgon på PIVA. Min vistelse på PIVA kom att bli två veckor.

Vid matbordet satt det två stycken andra patienter. En som kunde ha varit min bror och en annan som kunde ha varit min far. Vi hejade på varandra, sen blev det tyst, väldigt tyst. Jag satt och funderade på vilka dessa två människor kunde vara och varför de hade hamnat på den här avdelningen. Vi var alltså tre stycken inlagda på avdelningen som har plats för sju stycken patienter, gott om plats och lugn och ro blev resultatet av få inlagda.

Efter frukosten återvände jag till mitt rum, min fristad, det var lite som en studentlägenhet med eget rum som hade tillhörande badrum/dusch, men vi delade ”kök”.

Min familj kom på besök under dagen och stämningen i besöksrummet var tryckt, jag kände i min kropp hur den här händelsen hade satt djupa spår i mina familjemedlemmar. Själv hade jag inte insett allvaret i det som hade hänt. Mina tankar kretsade mest kring hur allvarligt kan läget ha varit om jag redan känner mig återställd fysisk. Var jag verkligen nära att stryka med? Kan mina inre organ ha tagit skada av all medicinen? De enda som påvisade att jag hade varit i kritiskt tillstånd rent utseendemässigt var de märken jag hade efter alla nålar/slangar och ekg-lapparna som suttit över min överkropp. I övrigt hade jag inga synbara skador, utan jag luktade bara lite illa och hade okammat hår.

Många människor har säkerligen sin egen föreställning om hur livet på ”psyket” är, vad det är för olika typer av människor som vistas där, hur miljön är där inne samt vilken form av stämning som skapas mellan dessa inlagda patienter. Om en tolkning skulle göras utifrån filmens värld skulle nog ingen person vilja hamna på psyket, där sker det mord, det är hemsökt, patienterna är våldsamma och miljön är avskyvärd. Nu har jag, efter egna erfarenheter, skapat mig en egen bild av hur livet på ”psyket” är och den är inte riktigt i konsensus med den bild som filmvärlden målar upp. Jag såg inga mord begås, märkte inte av några spöken eller demoner, blev aldrig attackerad av någon annan patient och miljön var inte avskyvärd, i och för sig var den inte mysig heller, men likt den stereotypa sjukhusmiljön var det sterilt. I mitt rum fanns det en säng, ett bord med en tillhörande stol, ett badrum med toalett och dusch. På psyket fanns det inga sladdar, ingenting på väggarna, ingen duschslang, inga vassa föremål, inga inredningsdetaljer och sängkläderna var av enklaste slaget, allt för att säkra patienternas säkerhet. På psyket skulle jag inte känna mig ”hemma”, det här var en intensivvårdsavdelning, här var bara patienterna under den mest akuta tidsperioden. Eftersom jag hade ett LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) över mig hade jag inget annat val än att stanna här och ta emot den hjälp som erbjöds. Försöker jag lämna psyket kommer polisen och hämtar mig. Det var skönt att jag inte fick möjligheten att ta några egna beslut i mitt rådande tillstånd.

Min egen bild av mitt tillstånd var att jag mådde ”bra”, efter omständigheterna kände jag mig inte sjuk, men jag förstod såklart att allting inte var bra med tanke på allt som hade hänt. Den här konflikten gnatade i mitt huvud under min tid på avdelningen. En del av patienterna som kom in trodde att jag var en del av personalen eftersom jag såg frisk ut och även valde att bära mina privata kläder där inne, vilket för det mesta innebar skjorta. Läkarna såg på mig som att jag var allvarligt sjuk, jag själv ansåg mig vara frisk, hur ska besluten fattas i det här läget? Vem har bäst uppfattning, läkarna eller jag själv? Med facit i hand är jag glad att läkarna hade hand om alla dessa beslut, jag var sjuk.

På PIVA fick jag inte ha några privata ägodelar på rummet förutom ett ombyte med kläder. Mobiltelefonen och mina andra värdesaker låg inlåst i det värdeskåp som hörde ihop med mitt rumsnummer. Att fördriva tiden utan sin mobil är en spännande upplevelse, tänk efter hur länge du själv klarar av att lägga ifrån dig din mobil utan att kolla om det har kommit några sms, missade samtal eller om något intressant publicerats i flödena på de sociala medierna. Vad skulle jag göra nu? Hela mitt liv finns i min mobil? Jag kan inte kommunicera med mina bekantskaper utanför psykiatrins väggar och jag var tvungen att stå ut med mig själv och mina egna tankar. Tiden gick långsamt, väldigt långsamt.

En vanlig dag på psyket innebar uppstigning vid klockan 07.00, frukost, medicinering och skumma igenom morgontidningarna samtidigt som jag kollade lite halvt på nyhetsmorgon. Kanalutbudet var svt1, svt2, tv4, tv6, svt24 och kunskapskanalen, efter mina två veckor på PIVA kan jag meddela att dessa kanaler är inte mycket att hurra för under dagtid på vardagar.

Att vårdas på en sluten avdelning, där varje dag spenderas ihop med andra patienter på begränsat utrymme innanför låsta dörrar är en speciell upplevelse. Den första dagen kände jag en otroligt stor skam över att befinna mig på den här avdelningen, jag tyckte att det var både pinsamt och obekvämt att vistas i de här lokalerna. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig mot de andra patienterna, i vanliga fall är jag en utåtriktad och social kille som gillar att träffa nya människor. Men här inne, på psyket, kunde jag prata om vad som helst med vem som helst när som helst? Är det meningen att en patient ska sitta helt tyst och skämmas för sin existens eller ska denne prata med andra patienter och försöka skapa en social atmosfär trots det tunga moln av skam som bäddar in avdelningen. Jag valde att prata med de andra patienterna och det visade sig vara ett bra val, de var väldigt trevliga och stämningen lättades upp, isen var bruten.

Dagarna passerade, patienter skrevs in och skickades hem, det enda som var sig likt var jag själv. Jag hade varit längst på avdelningen, trots att jag själv såg mig själv som mest frisk i sällskapet. Det var jag som hade LPT och vårdades under högsta övervakningsgraden. Jag var tydligen en livsfara för mig själv och därav fick jag varken gå ut själv eller ha några förmåner på mitt rum. Inte ens hörlurar till min telefon fick jag ha. Att ligga i en säng, i ett sterilt rum, utan musik tär på krafterna. Jag kände mig felplacerad, frisk och fullt fungerande, men den här synen på mig själv var helt tvärt emot läkarnas bedömning.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av matlagning, troligtvis beror det mycket på att jag är oförskämt kräsen. Jag gillar inte de mest väsentliga livsmedel som mjölk, ost och fisk. Det fick bli ett samtal med min skötare och specialkost beställdes. På min bricka låg det en lapp med texten ”specialkost: -ost -sås -fisk samt att matens komponenter ska serveras separat, inga röror”, resultatet blev ofta att jag blev serverad korv med potatismos.

Min diagnos är depression och panikångest, det vill säga att jag är fortfarande helt klar i huvudet och medveten om mina handlingar ( förutom när jag är i en panikångestattack). Det här gör att jag kände mig frisk på avdelningen när jag jämförde mig själv med de patienter som hade betydligt mer avancerade diagnoser. Att leva med alla dessa olika patienter som jag gjorde på avdelningen gav mig väldigt intressanta perspektiv, både på små- och stora ting. Den viktigaste lärdomen jag har med mig ut därifrån är att aldrig jämföra sig själv med andra, vi är alla människor och lika mycket värda, MEN vi har också olika bakgrund och förutsättningar för att kunna genomföra saker och ting här i livet. Det gäller att hitta sin grej och ta vara på den. Min grej kanske är att vara ansiktet utåt för psykisk ohälsa, eller kanske kommer jag bli marknadsförare/försäljare, eller veterinär. Oavsett vilken titel det står på mitt eventuella visitkort kommer jag bära med mig tanken av att jag gör det jag är bäst på och det kan ingen annan ta ifrån mig. Jag vet vem jag är och jag gör det bästa av mina egna förutsättningar. En person jag kom bra överens med inne på psyket gjorde min tid till en ”rolig” tid, efter omständigheterna, men det här är en person jag aldrig skulle ha dragit mig till i mitt ”vanliga” liv. Det är slut på att döma personer på förhand, det är slut med fördomarna, det här är en av anledningarna till att jag drog igång projektet I’m Fine, att sprida mina ord vidare för att öka kunskapen, ge mitt perspektiv av psykisk ohälsa och därav bidra till att fördomarna förhoppningsvis reduceras. Jag ”kom ut ur garderoben” i måndags och responsen var enbart positiv, låt oss sprida denna positiva energi till andra människor i samma sits som behöver den för att orka kämpa sig igenom den svarta tunneln mot de ljus som väntar på andra sidan av sjukdomarna, att få vara frisk.

Fredagen den 11 oktober skrevs jag ut från PIVA och samma dag satte jag mig i ett flygplan för att lämnar Kalmar för min blivande hemstad Uppsala. Det kändes oerhört vemodigt den sista morgonen på avdelningen, efter två veckor på en sluten vårdavdelning hade jag kommit nära både personalen och de andra patienterna. Det blev som en familj där alla stöttade varandra för att lyckas nå positiva resultat, det vill säga utskrivning för patienterna och en bra arbetsdag för personalen. Jag minns väldigt väl hur reaktionerna var på min utskrivning, eftersom flera av de andra patienterna dagligen frågade om jag skulle åka hem när jag bara skulle ut på permission. Det sista min ”närmsta vän” sa när jag skulle gå därifrån var ”Charlie, jag talar från hjärtat, jag hoppas verkligen att allting kommer ordna sig nu. Du är en helt fantastisk ung kille och jag önskar dig ett stort lycka till med vad du än väljer att göra. Gå nu härifrån utan att vända dig om och kolla på mig, för annars kommer jag börja gråta. Du har varit en sann glädjespridare för mig här på avdelningen och jag är glad att jag fick äran att träffa dig även om det var i ett tråkigt sammanhang. Tack för allt”. En annan röst hördes säga ”Charlie, nästa gång jag ser dig är det väl på tv eller i tidningen när du har förändrat världen med all din kunskap” och från ett annat håll hördes ”Rädda världsekonomin nu vår kära ekonom” och ett citat jag minns väl är följande ”Det har varit trevligt att ha dig här, men kom aldrig tillbaka”. När jag öppnade ytterdörren och tog ett kliv ut i det fria började jag nynna på en låt som jag aldrig annars lyssnar på och det var ”Looking for Freedom – David Hasselhoff”. I’ve been looking for freedom, since I left my hometown…la, la, la, la. I samma stund som jag satte mig på min cykel för att cykla hem började tårarna rinna ner längs mina kinder, jag hade inte bara sagt farväl till en psykatrisk avdelning utan det var som att säga farväl till en ny familj med de andra patienterna och personalen som man hade kommit väldigt nära på kort tid. Jag kommer aldrig att glömma alla underbara människor som gjorde min tid på PIVA till ett relativt positivt minne, bortsett från de omständigheter som fanns runtomkring. Tack PIVA i Kalmar, ni är hjältar i mina ögon.

Tillbaka till toppen
Sponsorer
Douchbags Sponsor till Aldrig Ensam
Francis Löfvenholm Sponsor till Aldrig Ensam
Droneify Sponsor till Aldrig Ensam
IFK Göteborg Sponsor till Aldrig Ensam
Lapoint Sponsor till Aldrig Ensam
Tecla Sponsor till Aldrig Ensam
Spannort Sponsor till Aldrig Ensam
Kontakt

Mail:
info@aldrigensam.com

Telefon:
Charlie Eriksson

Facebook
Webshop

Bankgiro:
314-5323

Swish:
123 514 98 44

Vi är nominerade till
Stora kommunikatörspriset
Årets föreläsare 2016
Guldhjulet
gbs
SEB årets sociala entrepenör
Svenska hjältar
Årets VD
Årets genombrott
Konungens stiftelse
Årets unga vd
Årets företagare
Svenska hjältar
Buisnessaward
Ideer för livet
101 Supertalanger
KPMG
Shortcut
HN
Mittuniversitetet
gbs
årets vd
Kreera web&design