Min Historia

LÖRDAGEN DEN 25 MAJ 2013

Den här lördagen i slutet av maj månad inleddes med en riktigt god frukost. Alkoholen från kvällen innan fanns fortfarande kvar i kroppen och kroppen kändes allmänt seg, den här dagen fick bli en slapp dag med film. Efter några timmars slappande i soffan med diverse filmer var det dags att återigen börja tagga för en utekväll med grabbarna. Partylistan på Spotify rullade och sakta men säkert började partysuget triggas igång och några mindre danssteg togs i samband med matlagning och diskning, humöret var glatt och jag såg fram emot kvällens aktiviteter. I vanlig ordning tog jag en riktigt lång varm dusch och dränkte min kropp i riktigt manlig doft. Kvällens partypåse var snäppet vassare än kvällen innan, antalet cider hade ökat till åtta och vodkan steg till dryga 40 centiliter, en bra fylla var att vänta.

Untz, untz, untz, untz…basen skred mellan väggarna på ökända Tullslätten. Efter ett flertal olika drinkspel, uppdrucken alkohol och munblossande på balkongen rullade vi vidare ner till Krögers uteservering som var välfylld av festsuget folk i vanlig ordning. Alkoholen flödade och främst var det roséflaskor som beställdes in, det var verkligen något speciellt med att sitta på en uteservering i vårvärmen, dricka ett glas rosé, tända en cigarett och ta några munbloss i gott sällskap, en liten magisk stund.

På Krögers är möjligheterna till dans minimala, därför gick delar av vårt grabbgäng vidare till Vallen som är förknippad med en yngre publik och mycket dans. Den här kvällen var det gott om kända ansikten på plats och det var en riktigt trevlig stämning inne på Vallen. Det blev som rullandebandprincipen inne på vallen; baren – dansgolvet – toaletten också om och om igen utan några avvikande mönster, med andra ord det var en vanlig utekväll.

När klockan närmar sig 01.30 börjar jag känna att det har blivit lite för mycket alkohol och fyllan är väldigt påtaglig. Det är nog på tiden att jag beger mig hemåt. Jag hämtar ut min jacka i garderoben och går ut för att försöka hitta min cykel i det kaos som de kallar cykelparkering. Cykelfärden hem är ostadig och väldigt oklar, troligtvis bryter jag mot de flesta trafikregler som kan tänkas finnas och jag vet inte riktigt vilken väg jag cyklade hem, men hem kom jag i alla fall.

Jag låser upp dörren och går in i lägenheten. Känslan från gårdagskvällen kommer smygande, det är en känsla av ångest och oro. Det går en, kanske två minuter sedan är ångesten så stark att jag inte kan sätta ord på den. Vad är det som händer? Vad ska jag göra? Min första tanke blir, ring efter hjälp, men det hade inte fungerat kvällen innan. Jag sveper 2-3 cider (7,0) i ett försök att dämpa den pågående ångestattacken, det händer ingenting utan ångesten blir bara allt starkare. Jag känner hur min andning ökar, jag flåsar. Under loppet av tre-fyra minuter har jag på ett impulsivt sätt handlat såvida att jag har intoxerat (svalt) okänt antal alvedon (innehållande paracetamol). Någonting intalar mig att det här är ingen bra kombination och jag ringer än en gång det förbjudna numret, 112.

Det här är inte en exakt kopia av larmsamtalet, utan en tolkning av hur jag minns det.

Okänd: ”Larmcentralen, du pratar med okänt namn, vad har inträffat?”

Jag: ”Ni måste hjälpa mig. Jag har försökt att ta livet av mig.” Storgråter och låter uppgiven.

Okänd: ”Vad heter du och var är du någonstans?”

Jag: ”Charlie Eriksson, jag är hemma. Jag mår inte bra”

Okänd: ”Okej, Charlie. Var bor du? Vad har du gjort?”

Jag: ”Bisterfeldsvägen 4. Jag har svalt en mängd alvedon och druckit mängder av alkohol.”

Okänd: ”Var det Bisterfeldsvägen 4? Okej, det var inte bra. Hur mår du just nu?”

Jag: ”Ja! Jag känner ingenting än, men har snabb andning. Ska jag gå ut?”

Okänd: ”Ambulansen är på väg till dig Charlie. Kan du ta dig ut ur lägenheten och möta upp dem?”

Jag: ”Ja, jag är ute nu, sitter vid vägkanten.”

Okänd: ”Vi fortsätter att prata till det att ambulansen kommer fram.”

Jag lägger på luren och ringer upp min exflickvän.

Hon: ”Hallå!”

Jag: ”Hej, jag har försökt att ta livet av mig” Brister ut i gråt.

Hon: ”Har du ringt efter hjälp?”

Jag: ”Ambulansen är på väg”

Samtalet bryts.

Jag skickar sms till mina tre bröder och mina föräldrar och skriver vad som har hänt och avslutar med att skriva hur mycket de betyder för mig och att jag älskar dem.

Ett starkt ljus lyser rakt in i mina ögon. Ambulansen har anlänt och ut kliver två stycken män i medelåldern. Båren körs ut och jag får hjälp att komma upp på den, den rullas in i ambulansen och där inne är det ett otroligt starkt ljus och en oerhörd stark känsla av obehag väcks. Sjukvårdaren radar upp frågor och jag svarar bäst jag kan på dessa. Resan till sjukhuset tar ungefär fem minuter och väl där kör ambulansen in på akuten. Min telefon ringer och sjukvårdaren ber mig att besvara samtalet, det är polisen. Mitt ex hade lagt på innan, det vill säga samtalet bröts ej och hon tog kontakt med polisen för att skicka hjälp till mig. Men jag hade redan fått hjälp och polisen litade på mina ord och lade på. När bakdörren på ambulansen öppnades står det en ambulansman och två stycken personer i vita rockar väntandes. De presenterar sig, men det är inget jag lägger på minnet. De flyttar över mig till en annan bår och kör in mig till ett hörn där jag blir omhändertagen av två stycken personer i vita rockar. Jag är hela tiden vid medvetande och har min telefon hårt i handen, varför svarar inte någon familjemedlem på mina sms eller samtal? Jag känner mig helt ensam och övergiven bland dessa vitklädda människor.

Efter drygt en timme på akuten börjar jag inse allvaret i situationen. Jag ligger på en bår på akuten med grejer i armarna och dricker kol. Kol dricker man för att radera ut medicinen. Andningen börjar bli tung, den vitklädda kvinnan som övervakar mig börjar ställa frågor jag kan inte längre svara utan kämpar för att överhuvudtaget kunna andas. Kroppen börjar skaka, mina ögon sluts, är det nu jag ska dö?

Han har fått en panikångestattack, en kvinnoröst väcker mig. Vad hände? Jag känner hur mina ben fortfarande skakar, men andningen har återgått till normalt läge. När jag får ögonkontakt med den vitklädda kvinnan slutar hon plötsligt att prata med sin kollega, uppenbarligen skulle jag inte höra deras konversation. Jag frågade den ansvariga hur läget var och vad som skulle hända med min kropp efter intoxeringen av alvedon och den stora mängden alkohol, svaret blev iskallt men väldigt ärligt; ”Antingen har levern tagit skada och då har du väldigt liten chans att överleva eller är den oskadd och då är det ingen fara med dig. Mer vet vi inte förrän svaren på proverna har kommit”. Den ovissheten som slog mig när svaret nådde mig är obeskrivlig, låg jag här och väntade på svar om jag skulle dö? Jag kände mig inte speciellt sjuk, med facit i hand berodde det troligtvis på att alkoholen dämpade det mesta i kroppen.

”Vi kommer ha kvar dig över natten för att invänta svar på proverna, du kommer nu att bli flyttad till en avdelning där du ska få ett eget rum”. Tre stycken för mig nya ansikten i de klassiska vita kläderna kommer gåendes mot mig och presenterar sig artigt innan de börjar rulla iväg mig genom en lång korridor. Jag slöt mina ögon och litade på att dessa människor visste vart de skulle köra mig.

Rummet var helt vitt, känslan var steril och mysfaktorn var noll. Men å andra sidan ska det inte vara mysigt på ett sjukhus. På rummet fanns det en tv och någon form av anläggning som de kallade för radio. Jag gjorde några sista försök att få tag i någon familjemedlem, men utan någon framgång. De sov förmodligen redan och jag tänkte att det är nog bra om jag också försöker få lite sömn, sagt och gjort, jag somnade trött och omtumlad.

”Aj!!” Skriker jag ut när jag känner att någon trycker in okänt föremål i min arm. Det visar sig vara någon form av nål som skulle sitta där om jag skulle behöva dropp.”Hur mycket är klockan?” frågar jag den här okända personen (självklart vitklädd), ungefär 04.00. Jag somnar om igen.

Läkare: ”Charlie?”

Jag: ”mm, ja…” med nyvaken röst.

Läkare: ”Hur mår du?”

Jag: ”Jag vet inte, trött.”

Läkare: ”Provsvaren har kommit”.

Jag: ”Okej”

Läkaren: ”Vad vi kan se har inte levern tagit någon skada, men vi vill ha kvar dig på fortsatt observation under dagen”.

Jag: ”Okej, vilken tur. Jag går ingenstans”.

Läkaren: ”Vila nu så ses vi senare”.

Ett gitarrsolo brakar loss och hela sängen vibrerar, vad är det nu då? Jaha, min telefon ringer! Det är mamma. Jag svarar med riktigt trött röst och hör direkt hur orolig mamma är på rösten. Samtalet varar i ungefär en kvart, hon och pappa sitter i bilen på väg ner till Kalmar. Ännu ett gitarrsolo hörs, den här gången var det min ena bror. Han och mina två andra bröder är även de på väg ner till Kalmar. Familjen beräknas vara hos mig inom 2-3 timmar.

Jag slår på TV:n och det mest aktuella som visas är Elitloppet, det vill säga trav, vilket jag är helt ointresserad av. Bröderna Sedins häst vann. Dessa 2-3 timmar kändes som en evighet, tiden fördrevs med trav i kombination med långa telefonsamtal med föräldrarna som satt i en bil och bröderna som satt i en annan.

”Charlie, han ligger i rum åtta” hör jag en kvinnoröst säga, bröderna har anlänt. Det är en otrolig lättnad att några närstående är vid min sida i den här svåra situationen. Tiden springer iväg och rätt som det är dyker mina kära föräldrar upp. Det blir en tryck stämning i rummet, allvaret har kommit upp till ytan, jag behöver hjälp och det här är som en blixt från klar himmel för min familj.

Efter ett samtal med en psykolog skrevs jag ut från sjukhuset, faran var över och jag skulle få kontakt med psykiatrin på hemmaplan, det vill säga på västkusten där jag skulle spendera sommaren. Nu hade jag fått det jag ville tänkte jag, hjälp.

Tillbaka till toppen
Sponsorer
Douchbags Sponsor till Aldrig Ensam
Francis Löfvenholm Sponsor till Aldrig Ensam
Droneify Sponsor till Aldrig Ensam
IFK Göteborg Sponsor till Aldrig Ensam
Lapoint Sponsor till Aldrig Ensam
Tecla Sponsor till Aldrig Ensam
Spannort Sponsor till Aldrig Ensam
Kontakt

Mail:
info@aldrigensam.com

Telefon:
Charlie Eriksson

Facebook
Webshop

Bankgiro:
314-5323

Swish:
123 514 98 44

Vi är nominerade till
Ge tillbaka
100 Mäktigaste unga
Stora kommunikatörspriset
Årets föreläsare 2016
Guldhjulet
gbs
SEB årets sociala entrepenör
Svenska hjältar
Årets VD
Årets genombrott
Konungens stiftelse
Årets unga vd
Årets företagare
Svenska hjältar
Buisnessaward
Ideer för livet
101 Supertalanger
KPMG
Shortcut
HN
Mittuniversitetet
gbs
årets vd
Kreera web&design