Min Historia

SOMMAREN 2013

Efter en veckas vila i Uppsala hos bröderna var dagen kommen för att återvända till Kalmar igen för första gången sedan sjukhusbesöket. B-uppsatsen i turism skulle skrivas klart och redovisas innan flyttlasset skulle gå av stapeln till västkusten och min hemstad Falkenberg.

Veckan gick snabbt och mamma anlände till Kalmar, lägenheten skulle plockas ur och städas inför den kommande uthyrningen. Det blev ett fullt förråd, en överfull bil och en del grejer till bättre behövande innan vi kunde börja städa lägenheten och lämna en kust för en annan.

Jag var hemma, stället där jag hade tagit mina första steg, lärt mig cykla, sparkat boll, busplingat och rent av haft min uppväxt. Här kände jag mig trygg. Men redan efter en halvtimme hemma bar det av in mot centrum för att hämta en hyrbil och köra upp till Göteborg för att hälsa på en av mina närmsta vänner. Den här helgen skulle vi gå på Summerburst som ägde rum på Ullevi. Förväntningarna var skyhöga, resultatet blev väl sådär. Den enda som verkligen levererade på scen var Axwell, ståpäls.

Efter en vild helg i Göteborg började vardagslivet i Falkenberg. Jobba, äta, sova, träna och om och om igen. Väl hemma kom jag i kontakt med psykiatrin i Halmstad och de skulle återkomma med en tid för utvärderingssamtal. Tog ungefär två veckor sedan var jag på plats i Halmstad, ett möte med en läkare genomfördes och där fick jag berätta om allt som hade hänt i Kalmar och det här blev läkarens underlag för att slussa mig vidare till en lämplig psykolog och fatta beslut angående medicinering. Sertralin sattes in omgående och det här är en medicin som de flesta erbjuds som kontaktar psykiatrin. Jag hade ingenting att förlora utan mottog medicinen. På väg hem i bilen googlade jag på ”sertralin” och det var skrämmande att se alla åsikter kring den här medicinen, begrepp som ”blev värre”, ”självmordsbenägen”, ”åt helvete” och liknande var överrepresenterat. Hur skulle jag reagera på den här medicinen?

Vardagen rullar på som vanligt och det fungerar relativt bra med jobbet, trots att medicinen har sina biverkningar i form av främst kraftigt illamående. Men efter en tid händer något, det där oförklarliga som hände i Kalmar. Det hela börjar som en vanlig dag och på eftermiddagen spelar jag 9 hål på golfbanan med ena brodern innan jag kommer hem, jag är ensam hemma den här kvällen. Kollar på film och röker några cigaretter på altanen i den fina sommarkvällen, allting känns bra. Sen plötsligt känner jag hur en otroligt stark våg av ångest sköljer över mig och på några minuter har jag gått från helt normalt tillstånd till att infinna mig i ett panikartat tillstånd där ångesten leder till snabbare andning, högre puls och en ovisshet i vad jag ska göra under den här ovana situationen. Jag ringer mamma som i sin tur ringer 112 och efter det ringer hon min bror som kommer hem till mig och ser till att jag lugnar ner mig och kör mig ner till akuten på sjukhuset i Halmstad efter att ha kommit fram till att det är den bästa lösningen i samråd med en sjuksköterska.

Väntrummet på psykakuten är tomt, det är bara jag som har psykiska problem den här fredagskvällen. En sjuksköterska noterar min närvaro och genomför ett alkoholprov som bevisar min nykterhet. Efter ett möte med en annan sjuksköterska bestäms det att jag ska skrivas in på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) över natten för observation och övervakning. Vid inskrivningen genomförs en form av kontroll där de mäter och väger mig, den aktuella längden var 183cm och vikten 64kg. Personalen frågade om jag åt all mat, mitt svar blev att jag är otroligt kräsen och inte speciellt förtjust i sjukhusmaten. Deras svar blev ett skratt och en kommentar i stil med ”Om han gillar mat? Han väger ju ingenting pojkspolingen”. Ett gemensamt skratt lättade upp stämningen i den sterila miljö som var i undersökningsrummet. Mitt rum var beläget längst ner i korridoren och rummets interiör var modern, verkar som att avdelningen var nybyggd, men som alltid i sjukhusmiljö är det kalt och mysfaktorn lyser i sin frånvaro. En mugg med flytande Theralen (lugnande) och jag somnar som en stock. När man är inlagd på PIVA är man inte tillåten att ha sin telefon på sig, på grund av sekretessen (man får inte ta några kort). Det enda jag kunde underhålla mig med var delar av personalstyrkan och i övrigt diverse tidningar, allt från tidningar innehållande korsord till båtar. Tiden gick långsamt och en dag kändes som en vecka. Jag visste aldrig hur länge jag skulle behöva vara kvar på PIVA, det var en dag i taget som gällde. Det finns många myter angående psykiatrin och de patienter som vårdas inom psykiatrin på de svenska sjukhusen. Att det så kallade psyket ska vara en helt galen plats där de mest sjuka människorna hamnar kändes lite oklart när jag själv vårdades på psyket i Halmstad. För det första; de andra patienterna var inte helt galna, för det andra; personalen skapar en otroligt god stämning och för det tredje; psyket är inte som det framstår i filmer. Det varken spökar eller dödas människor där, utan för det mesta kollar vi patienter på TV, läser i tidningar, spelar kort, tar en cigarett på rastgården eller vilar på våra rum. Men en film som speglade det verkliga psyket skulle troligtvis aldrig bli någon biosuccé och vad vore världen utan alla dessa fördomar? Utan kunskap skapas osäkerhet och ur osäkerhet uppstår falska sanningar, det vill säga lögner.

Efter fyra dagar på PIVA blev jag utskriven och jag släpptes ut i det fria. För att jag inte skulle stressa och direkt hoppa in på jobbet igen åkte jag med min kära far till vårt sommarställe som är beläget precis vid en sjö i de småländska skogarna, en plats för lugn och ro en plats som genererar balsam för själen och fyller energidepåerna till max. Onsdag till lördag spenderades här och det var verkligen välbehövligt att komma ner i varv och rensa tankarna på ett hälsosamt ställe i tryggt sällskap. När vi kom hem var det grillkväll i trädgården, familjen var samlad förutom äldsta brodern som var kvar i Uppsala över sommaren för arbete. I veckan därpå var det återigen dags för ett besök på psykiatrin i Halmstad, läkaren hade vetskap om mitt besök på PIVA och det diskuterades. Slutresultatet blev en sjukskrivning på halvtid (50%) och en ökad dos av min redan insatta medicin Sertralin, dubbel dos var ordern.

Genom att läsa min sjukskrivning fick jag en etikett på mitt sjukdomstillstånd, ord på min åkomma och mina psykiska besvär. Jag hade drabbats av en depression enligt dessa papper. Min första tanke var; ”Jaha, jag är deprimerad?”, jag som trodde att en deprimerad person var ständigt ledsen och inte gjorde annat än att borra ner huvudet i kudden, aldrig stiga upp ur sängen och ständig ledsamhet höll dessa invider hemma och isolerade från omvärlden. Men tydligen var det bara fördomar som jag hade, jag var inne i en depression och jag kände mig ändå stundtals helt ”normal”. Jag jobbade på, hittade på saker med vänner och familj och liknande. Enda som skiljde sig från mitt normala tillstånd var den här tröttheten som hela tiden smög sig på som en lite elak rackare. Jag orkade inte lika mycket, men viljan att göra saker var fortfarande stark. Den ständiga tröttheten ledde till rastlöshet.

Efter att sjukskrivningen hade gått igenom och satts i verket blev det jobb på halvtid som gällde sommaren ut. Det kändes speciellt på något vis att vara sjukskriven på grund av en psykisk åkomma, jag såg inte sjuk ut. Ingen av mina kollegor eller chefer kunde se på mig hur jag mådde, ingen kund kunde döma mig utefter mitt yttre. Att vara psykisk sjuk är verkligen att leva med en smärta som ingen kan se. När man bryter benet får man ett stort gips och kryckor men när man är psykiskt sjuk får man ingenting, hade det underlättat med en skylt där det stod att man faktiskt är sjuk? Inte nog med att jag faktiskt är sjuk, jag kände mig dum som hade en psykisk åkomma eftersom det tvingade mig till att sätta ord på något som jag själv knappt visste var det var. Konsekvenserna av det här blev vad man skulle kunna kalla flertalet oklarheter och många frågetecken.

Jag har aldrig känt mig lika naken som när jag satt öga mot öga med min psykolog. Hon radade upp fråga efter fråga och jag avslöjade saker om mig själv som ingen annan hade en aning om. Ett starkt band knöts mellan psykologen och mig, jag litade på henne och hon ville mig väl. Varje samtal varade i drygt en timme och den här proceduren upprepades ungefär sex eller sju gånger under sommaren. Efter varje samtal kände jag mig hoppfull och såg väldigt ljust på framtiden. Att gå hos en psykolog var som att städa ur sig själv inombords, bearbeta det som varit och planera för det som komma skall. Dessa samtal gav mig många nya perspektiv på saker och ting i livet, men rent medicinskt tror jag inte att samtalen gjorde några underverk.

Den här sommaren var inte någon annan sommar lik. Banden till familjen hade blivit oerhört mycket starkare och jag fokuserade på att ha kvar mina närmsta vänner samt att hela tiden försöka sätta min egen hälsa i första hand eftersom att jag trots allt var sjuk. Det vanligaste svaret en person svarar på frågan; ”Läget?” är ”Bra” men det har visat sig vara den vanligaste vita lögnen bland folk. Med det sagt levde jag hela sommaren hemligt sjuk gentemot de som inte känner mig väl och till dessa blev mitt skydd ”I’m Fine”.

Tillbaka till toppen
Sponsorer
IFK Göteborg Sponsor till Aldrig Ensam
Francis Löfvenholm Sponsor till Aldrig Ensam
Spannort Sponsor till Aldrig Ensam
Douchbags Sponsor till Aldrig Ensam
Droneify Sponsor till Aldrig Ensam
Lapoint Sponsor till Aldrig Ensam
IF Elfsborg Sponsor till Aldrig Ensam
Kontakt

Mail:
info@aldrigensam.com

Telefon:
Charlie Eriksson

Facebook
Webshop

Bankgiro:
314-5323

Swish:
123 514 98 44

Vi är nominerade till
Nätängel
Ge tillbaka
100 Mäktigaste unga
Stora kommunikatörspriset
Årets föreläsare 2016
Guldhjulet
gbs
SEB årets sociala entrepenör
Svenska hjältar
Årets VD
Årets genombrott
Konungens stiftelse
Årets unga vd
Årets företagare
Svenska hjältar
Buisnessaward
Ideer för livet
101 Supertalanger
KPMG
Shortcut
HN
Mittuniversitetet
gbs
årets vd
Kreera web&design