Min Historia

Vem är jag

CHARLIE ERIKSSON

Den 31 juli år 1991 föddes jag på sjukhuset i Varberg, Halland, Sverige. Sedan dess har min livsresa haft diverse stopp. Som liten gillade jag att vara olydig, jag flydde hemifrån flertalet gånger och utöver det var jag svag för att göra affärer, allt gick att sälja. Det såldes frukt, bär, saft och golfbollar för att nämna några av de produkter som sålde bäst. När jag var runt 6-7 år började jag intressera mig för sport och började spela fotboll och innebandy.

Hade en ”normal” skolgång utan några större skandaler. Först på Hjortsbergsskolan (årskurs 0-5), följt av Tullbroskolan (årskurs 6-9) och skoleran avslutades på Falkenbergs Gymnasieskola (Samhäll/Ekonomi). När jag gick ut nionde klass hade jag 305 poäng, maxpoängen var 320. När jag tog studenten hade jag ett snitt på ungefär 18,5 (utan meritpoäng), det vill säga att betygen har alltid varit höga och likaså min ambitionsnivå.

Den 4 november 2007 hände något som kom att förändra mitt liv, en kär vän faller ihop under en innebandyträning och hans liv går ej att rädda. Han blev bara 16 år, en son, bror och klasskamrat lämnade hastigt denna jord. Jag glömmer aldrig stunden när vi fick beskedet i skolan att han inte längre fanns ibland oss. Det har snart gått sex år sedan det hände, men än idag tänker jag på hur han spred glädje omkring sig.

Sommaren 2010 bestämde jag mig för att följa med två före detta klasskamrater till Australien för att resa runt och arbeta under ett års tid. Det hela slutade med att jag nöjde mig med en månads semester medans mina kompanjoner blev kvar desto längre. Sådan var jag som person, spontan och oförutsägbar. Väl hemma på svensk mark igen började jag dejta en tjej, vi blev ett par och mitt liv började bli riktigt stadigt. Vi var väldigt förtjusta i varandra och hade alltid roligt ihop.

År 2011 är ett år som består av flertalet resor, i juni besökte min dåvarande flickvän och jag Korfu i Grekland. I november åkte jag ensam på en sista minuten resa, två veckor i Thailand. Direkt när jag kom hem från Thailand packade jag om mina väskor och begav mig med dåvarande flickvännen till Egypten för en vecka med sol, bad och osköna försäljare.

I januari år 2012 tar jag på riktigt klivet in i vuxenvärlden, antagen till Linnéuniversitetet i Kalmar och mitt första lägenhetskontrakt är påskrivet. Jag blev årets ”nolla” på introduktionen och satte direkt mitt namn på kartan nere i Kalmar. Den dåvarande flickvännen var kvar i hemstaden och förhållandet rann ut i sanden, i februari beslutar vi oss för att gå skilda vägar. Samma sommar ses vi igen och förhållandet får en nytädning, men den glöden höll bara till september och det tar återigen slut.

Livet som student innebar för mig ständigt festande, minsta möjliga plugg och att spendera otroligt mycket tid med vännerna. I september 2012 får jag jobb som studentambassadör för Samsung. Vilket innebar sponsring av produkter mot att jag tillsammans med en kollega drev en facebooksida med diverse kampanjer och tävlingar. Ett riktigt roligt jobb och en potentiell möjlighet att få in en fot på det enorma företaget Samsung.

Att prestera på topp är min ambition, man kan ALLTID bli bäst! Resultatet av mina höga krav i kombination med stress i form av studier, jobb, träning och att finnas till som vän ledde mig rakt in i en depression, en depression som jag vägrade att acceptera, en depression som höll på att kosta mig livet, inte en gång utan flera.

Vad är psykisk ohälsa?

INTRODUKTION TILL PSYKISK OHÄLSA

Psykisk ohälsa var något som jag tidigare förknippade med olika karaktärer i diverse filmer, personer med nedsatt funktionsförmåga samt ett begrepp med negativa associationer. Psykisk ohälsa var något som jag trodde drabbar personer utanför min egen bekantskapskrets och eventuellt visualiserades i filmens värld. Men vad är egentligen psykisk ohälsa och hur kan den te sig hos en människa?

Enligt Vårdguiden (vardguiden.se) kan psykisk ohälsa uppkomma i olika former, som exempelvis depression, ångest, självmordstankar och sorg. Att känna sig nedstämd är ingen sjukdom, utan det är något som någon gång drabbar alla människor. Men om en nedstämdhet pågår längre än två veckor anses det vara en form av depression. Olika symptom på en depression är att vara nedstämd, ledsen, svårt att känna glädje eller intresse för någonting och det sistnämnda är det viktigaste symptomet och en stark varningsklocka. I samband med en depression drabbas ofta individen av ångest, den känns i många fall som starkast under morgonen och förmiddagen. Orken reduceras och självkänslan försämras under en depression. Aptiten hos den drabbade blir antingen som bortblåst eller också börjar denne tröstäta. Den ack så viktiga sömnen blir problematisk på grund av din ångest och oro. I ett sjukdomsfall som depression är det vanligt att den drabbade individen tänker på döden i olika former, antingen sin egen död eller på personer i dess omgivning som avlidit. Att fatta beslut blir en svår process eftersom tankeförmågan och koncentrationsförmågan försämras i sjukdomstillståndet. Om självmordstankar, så kallade suicidtankar, kommer i samband med en depression ska kontakt med vården tas omedelbart.

Förväntningar på 2013

NYÅRSLÖFTEN 2013

En vanlig uppdatering i sociala medier som Facebook, Instagram och Twitter när det vankas ett nytt år är; ”nytt år, nya möjligheter”. En uppdatering som speglar mycket av vad nyårsskiftet kretsar kring, en chans att börja om, en möjlighet att förändra något som inte stämmer överens med ens eget ideal. För min del innebar starten på år 2013 en rad nyårslöften av vad det här året skulle innehålla. Den 1 januari skrevs följande nyårslöften ned i min läsplatta:

Äta en mer varierad kost och träna mer
Starta ett eget företag
Ta vara på mina vänner
Klättra på White & White Event/Samsung
Förbättra mitt snittbetyg
Utveckla min engelska både i tal och skrift

Dessa nyårslöften kanske inte ser mycket ut för världen, men det innebär en hel del arbete för mig att äta en varierad kost, eftersom jag är väldigt kräsen. Att träna är inte något nytt för mig, enda sedan barnsben har jag varit aktiv i diverse lagsporter, främst innebandy och fotboll. Att starta ett eget företag har länge varit en dröm för mig, att känna att jag har bidragit med något skulle vara helt fantastiskt. Men utan en direkt idé om vad jag skulle vilja driva för företag blir det mest en faktor som ligger och gnager i mitt huvud, en press att komma på något revolutionerande. Att ta vara på sina vänner och uppskatta de personer som finns i ens närhet låter som en självklarhet, men ibland är det nyttigt att stanna upp och verkligen berätta för dessa hur mycket de betyder för en och hur underbara man tycker att dessa är, innan det är försent. Karriärsmöjligheterna på Samsung kan ses som oändliga, men att ta ett första kliv in i deras organisation såg jag som fullt möjligt vid årets början. Mitt snittbetyg efter tre terminer på universitetet var högt. Men det var jag inte nöjd med, man kan alltid bli bättre. Min engelska har jag länge sett som ett bekymmer, mitt uttal är förskräckligt och min stavning värdelös, det här är inte något som jag vill förbättra utan snarare något som jag måste utveckla.

Våren 2013

EN HELT VANLIG VÅR

Våren har alltid varit en bra tid på året, efter den långa, kalla och gråa vintern är det tid för naturen att få lysa upp omgivningen med sina gröna löv och färgglada blommor. Solen är inte längre ett sällsynt inslag i väderleken, den är framme för att stanna, den är framme för att ge oss människor välbehövlig d-vitamin. I Kalmar kommun bodde det vid årsskiftet 63 671 personer, vilket räknas som en relativt liten kommun. Men ända sedan jag flyttade till Kalmar har jag haft en positiv bild av den här kuststaden. I ett och ett halvt år var jag bosatt i en lägenhet som var belägen på idylliska Stensö, ett stenkast ifrån sevärdheter som anrika Kalmar slott och Långviken med sin mysiga hamnmiljö och fina badmöjligheter. En vanlig syn på Stensövägen, gatan som leder in till centrum, var alla dessa hurtiga joggare som vallfärdade ut till det populära motionsspåret ute på Stensö. Den här dagliga synen gav alltid en liten klump i halsen och en känsla av att jag själv var väldigt lat som i princip bodde granne med motionsspåret men sällan stiftade bekantskap med dessa elljusspår utan föredrog att låta mörkret falla, tända några levande ljus och kolla på en film eller lyssna på ljuvlig musik. Sådan har jag alltid varit som person, njuter av små ting i vardagen som att exempelvis missbruka levande ljus för att skapa en mysig stämning, varje kväll.

Den här våren hade börjat på liknande sätt som den året innan, plugget rullade på i väldig fart och det kändes som att tentorna bara avlöste varandra en efter en. Strategin var att försöka vara ledig mesta möjliga tid och sedan plugga intensivt den sista veckan för att förhoppningsvis klara av tentan och eventuellt med en väldig tur lyckas skrapa ihop ett väl godkänt. Den här strategin var ingen nyhet, utan fanns väl inarbetad sedan skolstarten i januari 2012. Att vara student har sina fördelar, varje dag är som ett blankt papper som jag själv kan fylla med precis vad jag vill, sällan var det obligatoriska skolmoment som hindrade friheten att komponera en egen dagsagenda.

I min klass var majoriteten tjejer, men det var mest vi grabbar som umgicks. Vi var ett glatt gäng på ungefär tio ungkarlar som alla älskade livets goda stunder. Tillsammans pluggade vi inför stundande tentamen, tränade ihop på gymmet för att få attraktiva kroppar lagom till sommaren och gjorde Kalmars nattliv osäkert.

Trots dessa underbara människor i min närhet kände jag en tydlig brist i min annars väldigt höga motivation vad det gäller studierna. Den här våren hade börjat bra resultatmässigt men jag kände hur mina resultat dalade, dessutom utan att jag gjorde något åt det. Jag hade redan fått reda på att jag hade blivit antagen till mitt drömställe att plugga på, Nice i Frankrike. Därav kändes mina betyg inte längre lika viktiga och allt mindre energi lades ned på skolarbetena och plugget till tentorna. Det här var ingenting som tyngde mig utan jag ansåg att jag hade en logisk förklaring till bristande motivation i det att utlandsstudierna hade rotts i hamn.

Den första attacken

FREDAGEN DEN 24 MAJ 2013

Ljudet av ett gitarrsolo hörs tydligt, står jag på scen som en rockstjärna eller var kommer ljudet ifrån? Några sekunder senare har jag vaknat till i min sköna, varma säng och kommit till underfund med att det är väckarklockan som har gett ifrån sig det där oidentifierbara ljudet. Klockan är 07.00 och solen lyser in i den redan ljusa lägenheten, att ha morgonsol är något som jag uppskattar, på något sätt känns det lättare att gå upp med solen som sällskap och i det dova ljus som den ger ifrån sig på morgonkvisten. De varma strålarna i duschen gör mig pigg och jag börjar bli taggad för ännu en ny dag. Dagens agenda var spikad, först skulle skolan besökas och det skulle följas upp av några timmars studier i universitetsbiblioteket och dagen skulle avslutas med en barrunda med några av de kära klasskamraterna. Efter en varm dusch kände jag mig riktigt fräsch och tillagade frukost. Med en stadig frukost i magen låste jag lägenheten och gick ut till min förfärliga cykel som stod parkerad precis utanför lägenhetshuset, tog bort det olåsta tvådelade cykellåset, hoppade upp och började trampa bort mot Kalmar nyckel, där ekonomisektionen var belägen. En cykeltur på drygt en kvart. Väl i skolan hände det inget sensationellt, utan det blev en skoldag som vilken annan som helst. Lunchen åt vi på biblioteket och den bestod av korvstroganoff med ris, en riktig klassiker och vilken smakupplevelse, varje gång! Efter några timmars studier var det äntligen dags att bege sig hemåt och börja ladda upp för kvällens festligheter.

”Don’t You Worry Child” med den svenska DJ trion Swedish House Maffia vrålade ut genom högtalarsystemet och jag dansade omkring endast iförd kalsonger innan jag skulle ta mig en välbehövlig dusch. Kvällens partypåse bestod av 6 stycken cider (7,0) med smak av vilda bär och drygt 30 cl importerad vodka av något okänt märke. En nystruken ljusblå Ralph Lauren skjorta, ett par uppkavlade mörkblå jeans och ett par turkosa låga converse var kvällens outfit. Kombinationen mellan kvällens partypåse och outfit tillsammans med en nyduschad kropp som doftade Armani Code kunde inte sluta i annat än succé tänkte jag för mig själv i samma stund som jag låste min lägenhetsdörr och gick ut till min cykel. Kvällen var nu igång.

Jag känner hur tårar strömmar ner längs mina kinder, hur min andning blir allt mer flåsande och hur världen runtomkring mig krymper ihop. Jag sitter helt ensam på en bänk inne i centrala Kalmar och gråter på ett sätt som jag aldrig har gjort förr. En känsla av ångest rullar in som en våg över mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra för att hindra den här extrema känslan som jag upplever. Det är en del folk i omgivningen och därför väljer jag att avlägsna mig från platsen, jag hoppar upp på min cykel och rör mig ner mot hamnen framför Kalmarsundssalen, det är folktomt och en plats där jag kan låta mina känslor komma ut. Vad är det som händer? Tänker jag om och om och om igen. Jag tar upp min telefon och slår in de förbjudna siffrorna, tre siffror som man verkligen bara får använda när det är ett nödläge, 112. I samma stund som jag hör första signalen får jag en enorm känsla av skuld, varför ringer jag 112 när jag egentligen inte är i någon nödsituation? Är det jag gör just nu olagligt? Frågorna var många, svaren obefintliga.

Det här är inte en kopia av larmsamtalet, utan min version av hur jag minns det hela.

En okänd kvinnas röst ”Larmcentralen, du pratar med ”Eva, vad är det som har inträffat?”

Jag blir helt stel och brister ut i gråt.

Jag: ”Jag behöver hjälp” säger jag med svag, uppgiven röst som är full i gråt.

Eva: ”Vad sa du att du hette?” säger Eva med klar röst.

Jag: ”Charlie Eriksson, jag måste prata med någon” Säger jag med fortsatt svag röst.

Eva: ”Charlie, var är du någonstans?”

Jag: ”Jag är nere vid havet, vid Kalmarsalen…jag måste verkligen ha hjälp”

Eva: ”Har du druckit alkohol? Vad gör du nere vid havet? Kan du vara snäll och lugna dig”

Jag: ”Jag är full, men jag behöver hjälp NU! Jag gillar havet” Känner hur jag börjar bli arg.

Eva: ”Jag hör att du är full, men hur kan vi hjälpa dig?”

Jag: ”Skicka hit någon som kan hämta mig, jag måste prata med någon. Jag mår inte bra”

Eva: ”Jag tycker att du ska ta kontakt med psykakuten på sjukhuset”

Jag: ”Jag behöver hjälp NU, kan du skicka hit en ambulans eller en polis som kan hämta mig och köra mig till sjukhuset?” Nu börjar jag känna en viss känsla av otrevligt bemötande och blir arg och kaxig.

Eva: ”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Jag föreslår att du ringer en taxi som kan köra dig till akuten” Säger Eva med kall och okänslig ton.

Jag: ”Jag kommer fan inte ringa någon jävla taxi, kan du skicka hit någon som kan hämta mig. Jag behöver hjälp, jag behöver någon att prata med och det är fan NU!”

Eva: ”Nu gör vi såhär, du är påtagligt påverkad av alkohol och jag bedömer det som lämpligast att du själv ringer efter en taxi som kan köra dig till psykakuten. Mer än så kan jag inte göra just nu”

Jag: ”Då skiter jag väl i den här jävla hjälpen då om du inte kan hjälpa mig ditt jävla svin. Kommer aldrig mer att ringa det här jävla numret eftersom ni ändå inte kan hjälpa till!!!!”

Eva: ”Charlie, gör nu inget dumt”

Jag: ”Du kan ha ett helvete, hej då”

Jag avslutar samtalet, lägger telefonen på marken och springer ner till kajkanten. Nu jävlar hoppar jag i det här kalla gråa vattnet för att få ett slut på min ångest. Men jag nöjer mig med att sätta mig på kanten och glo ner i vattnet som slår mot kajkanten. Det blir helt tyst.

Den andra attacken

LÖRDAGEN DEN 25 MAJ 2013

Den här lördagen i slutet av maj månad inleddes med en riktigt god frukost. Alkoholen från kvällen innan fanns fortfarande kvar i kroppen och kroppen kändes allmänt seg, den här dagen fick bli en slapp dag med film. Efter några timmars slappande i soffan med diverse filmer var det dags att återigen börja tagga för en utekväll med grabbarna. Partylistan på Spotify rullade och sakta men säkert började partysuget triggas igång och några mindre danssteg togs i samband med matlagning och diskning, humöret var glatt och jag såg fram emot kvällens aktiviteter. I vanlig ordning tog jag en riktigt lång varm dusch och dränkte min kropp i riktigt manlig doft. Kvällens partypåse var snäppet vassare än kvällen innan, antalet cider hade ökat till åtta och vodkan steg till dryga 40 centiliter, en bra fylla var att vänta.

Untz, untz, untz, untz…basen skred mellan väggarna på ökända Tullslätten. Efter ett flertal olika drinkspel, uppdrucken alkohol och munblossande på balkongen rullade vi vidare ner till Krögers uteservering som var välfylld av festsuget folk i vanlig ordning. Alkoholen flödade och främst var det roséflaskor som beställdes in, det var verkligen något speciellt med att sitta på en uteservering i vårvärmen, dricka ett glas rosé, tända en cigarett och ta några munbloss i gott sällskap, en liten magisk stund.

På Krögers är möjligheterna till dans minimala, därför gick delar av vårt grabbgäng vidare till Vallen som är förknippad med en yngre publik och mycket dans. Den här kvällen var det gott om kända ansikten på plats och det var en riktigt trevlig stämning inne på Vallen. Det blev som rullandebandprincipen inne på vallen; baren – dansgolvet – toaletten också om och om igen utan några avvikande mönster, med andra ord det var en vanlig utekväll.

När klockan närmar sig 01.30 börjar jag känna att det har blivit lite för mycket alkohol och fyllan är väldigt påtaglig. Det är nog på tiden att jag beger mig hemåt. Jag hämtar ut min jacka i garderoben och går ut för att försöka hitta min cykel i det kaos som de kallar cykelparkering. Cykelfärden hem är ostadig och väldigt oklar, troligtvis bryter jag mot de flesta trafikregler som kan tänkas finnas och jag vet inte riktigt vilken väg jag cyklade hem, men hem kom jag i alla fall.

Jag låser upp dörren och går in i lägenheten. Känslan från gårdagskvällen kommer smygande, det är en känsla av ångest och oro. Det går en, kanske två minuter sedan är ångesten så stark att jag inte kan sätta ord på den. Vad är det som händer? Vad ska jag göra? Min första tanke blir, ring efter hjälp, men det hade inte fungerat kvällen innan. Jag sveper 2-3 cider (7,0) i ett försök att dämpa den pågående ångestattacken, det händer ingenting utan ångesten blir bara allt starkare. Jag känner hur min andning ökar, jag flåsar. Under loppet av tre-fyra minuter har jag på ett impulsivt sätt handlat såvida att jag har intoxerat (svalt) okänt antal alvedon (innehållande paracetamol). Någonting intalar mig att det här är ingen bra kombination och jag ringer än en gång det förbjudna numret, 112.

Det här är inte en exakt kopia av larmsamtalet, utan en tolkning av hur jag minns det.

Okänd: ”Larmcentralen, du pratar med okänt namn, vad har inträffat?”

Jag: ”Ni måste hjälpa mig. Jag har försökt att ta livet av mig.” Storgråter och låter uppgiven.

Okänd: ”Vad heter du och var är du någonstans?”

Jag: ”Charlie Eriksson, jag är hemma. Jag mår inte bra”

Okänd: ”Okej, Charlie. Var bor du? Vad har du gjort?”

Jag: ”Bisterfeldsvägen 4. Jag har svalt en mängd alvedon och druckit mängder av alkohol.”

Okänd: ”Var det Bisterfeldsvägen 4? Okej, det var inte bra. Hur mår du just nu?”

Jag: ”Ja! Jag känner ingenting än, men har snabb andning. Ska jag gå ut?”

Okänd: ”Ambulansen är på väg till dig Charlie. Kan du ta dig ut ur lägenheten och möta upp dem?”

Jag: ”Ja, jag är ute nu, sitter vid vägkanten.”

Okänd: ”Vi fortsätter att prata till det att ambulansen kommer fram.”

Jag lägger på luren och ringer upp min exflickvän.

Hon: ”Hallå!”

Jag: ”Hej, jag har försökt att ta livet av mig” Brister ut i gråt.

Hon: ”Har du ringt efter hjälp?”

Jag: ”Ambulansen är på väg”

Samtalet bryts.

Jag skickar sms till mina tre bröder och mina föräldrar och skriver vad som har hänt och avslutar med att skriva hur mycket de betyder för mig och att jag älskar dem.

Ett starkt ljus lyser rakt in i mina ögon. Ambulansen har anlänt och ut kliver två stycken män i medelåldern. Båren körs ut och jag får hjälp att komma upp på den, den rullas in i ambulansen och där inne är det ett otroligt starkt ljus och en oerhörd stark känsla av obehag väcks. Sjukvårdaren radar upp frågor och jag svarar bäst jag kan på dessa. Resan till sjukhuset tar ungefär fem minuter och väl där kör ambulansen in på akuten. Min telefon ringer och sjukvårdaren ber mig att besvara samtalet, det är polisen. Mitt ex hade lagt på innan, det vill säga samtalet bröts ej och hon tog kontakt med polisen för att skicka hjälp till mig. Men jag hade redan fått hjälp och polisen litade på mina ord och lade på. När bakdörren på ambulansen öppnades står det en ambulansman och två stycken personer i vita rockar väntandes. De presenterar sig, men det är inget jag lägger på minnet. De flyttar över mig till en annan bår och kör in mig till ett hörn där jag blir omhändertagen av två stycken personer i vita rockar. Jag är hela tiden vid medvetande och har min telefon hårt i handen, varför svarar inte någon familjemedlem på mina sms eller samtal? Jag känner mig helt ensam och övergiven bland dessa vitklädda människor.

Efter drygt en timme på akuten börjar jag inse allvaret i situationen. Jag ligger på en bår på akuten med grejer i armarna och dricker kol. Kol dricker man för att radera ut medicinen. Andningen börjar bli tung, den vitklädda kvinnan som övervakar mig börjar ställa frågor jag kan inte längre svara utan kämpar för att överhuvudtaget kunna andas. Kroppen börjar skaka, mina ögon sluts, är det nu jag ska dö?

Han har fått en panikångestattack, en kvinnoröst väcker mig. Vad hände? Jag känner hur mina ben fortfarande skakar, men andningen har återgått till normalt läge. När jag får ögonkontakt med den vitklädda kvinnan slutar hon plötsligt att prata med sin kollega, uppenbarligen skulle jag inte höra deras konversation. Jag frågade den ansvariga hur läget var och vad som skulle hända med min kropp efter intoxeringen av alvedon och den stora mängden alkohol, svaret blev iskallt men väldigt ärligt; ”Antingen har levern tagit skada och då har du väldigt liten chans att överleva eller är den oskadd och då är det ingen fara med dig. Mer vet vi inte förrän svaren på proverna har kommit”. Den ovissheten som slog mig när svaret nådde mig är obeskrivlig, låg jag här och väntade på svar om jag skulle dö? Jag kände mig inte speciellt sjuk, med facit i hand berodde det troligtvis på att alkoholen dämpade det mesta i kroppen.

”Vi kommer ha kvar dig över natten för att invänta svar på proverna, du kommer nu att bli flyttad till en avdelning där du ska få ett eget rum”. Tre stycken för mig nya ansikten i de klassiska vita kläderna kommer gåendes mot mig och presenterar sig artigt innan de börjar rulla iväg mig genom en lång korridor. Jag slöt mina ögon och litade på att dessa människor visste vart de skulle köra mig.

Rummet var helt vitt, känslan var steril och mysfaktorn var noll. Men å andra sidan ska det inte vara mysigt på ett sjukhus. På rummet fanns det en tv och någon form av anläggning som de kallade för radio. Jag gjorde några sista försök att få tag i någon familjemedlem, men utan någon framgång. De sov förmodligen redan och jag tänkte att det är nog bra om jag också försöker få lite sömn, sagt och gjort, jag somnade trött och omtumlad.

”Aj!!” Skriker jag ut när jag känner att någon trycker in okänt föremål i min arm. Det visar sig vara någon form av nål som skulle sitta där om jag skulle behöva dropp.”Hur mycket är klockan?” frågar jag den här okända personen (självklart vitklädd), ungefär 04.00. Jag somnar om igen.

Läkare: ”Charlie?”

Jag: ”mm, ja…” med nyvaken röst.

Läkare: ”Hur mår du?”

Jag: ”Jag vet inte, trött.”

Läkare: ”Provsvaren har kommit”.

Jag: ”Okej”

Läkaren: ”Vad vi kan se har inte levern tagit någon skada, men vi vill ha kvar dig på fortsatt observation under dagen”.

Jag: ”Okej, vilken tur. Jag går ingenstans”.

Läkaren: ”Vila nu så ses vi senare”.

Ett gitarrsolo brakar loss och hela sängen vibrerar, vad är det nu då? Jaha, min telefon ringer! Det är mamma. Jag svarar med riktigt trött röst och hör direkt hur orolig mamma är på rösten. Samtalet varar i ungefär en kvart, hon och pappa sitter i bilen på väg ner till Kalmar. Ännu ett gitarrsolo hörs, den här gången var det min ena bror. Han och mina två andra bröder är även de på väg ner till Kalmar. Familjen beräknas vara hos mig inom 2-3 timmar.

Jag slår på TV:n och det mest aktuella som visas är Elitloppet, det vill säga trav, vilket jag är helt ointresserad av. Bröderna Sedins häst vann. Dessa 2-3 timmar kändes som en evighet, tiden fördrevs med trav i kombination med långa telefonsamtal med föräldrarna som satt i en bil och bröderna som satt i en annan.

”Charlie, han ligger i rum åtta” hör jag en kvinnoröst säga, bröderna har anlänt. Det är en otrolig lättnad att några närstående är vid min sida i den här svåra situationen. Tiden springer iväg och rätt som det är dyker mina kära föräldrar upp. Det blir en tryck stämning i rummet, allvaret har kommit upp till ytan, jag behöver hjälp och det här är som en blixt från klar himmel för min familj.

Efter ett samtal med en psykolog skrevs jag ut från sjukhuset, faran var över och jag skulle få kontakt med psykiatrin på hemmaplan, det vill säga på västkusten där jag skulle spendera sommaren. Nu hade jag fått det jag ville tänkte jag, hjälp.

Den tredje attacken

SOMMAREN 2013

Efter en veckas vila i Uppsala hos bröderna var dagen kommen för att återvända till Kalmar igen för första gången sedan sjukhusbesöket. B-uppsatsen i turism skulle skrivas klart och redovisas innan flyttlasset skulle gå av stapeln till västkusten och min hemstad Falkenberg.

Veckan gick snabbt och mamma anlände till Kalmar, lägenheten skulle plockas ur och städas inför den kommande uthyrningen. Det blev ett fullt förråd, en överfull bil och en del grejer till bättre behövande innan vi kunde börja städa lägenheten och lämna en kust för en annan.

Jag var hemma, stället där jag hade tagit mina första steg, lärt mig cykla, sparkat boll, busplingat och rent av haft min uppväxt. Här kände jag mig trygg. Men redan efter en halvtimme hemma bar det av in mot centrum för att hämta en hyrbil och köra upp till Göteborg för att hälsa på en av mina närmsta vänner. Den här helgen skulle vi gå på Summerburst som ägde rum på Ullevi. Förväntningarna var skyhöga, resultatet blev väl sådär. Den enda som verkligen levererade på scen var Axwell, ståpäls.

Efter en vild helg i Göteborg började vardagslivet i Falkenberg. Jobba, äta, sova, träna och om och om igen. Väl hemma kom jag i kontakt med psykiatrin i Halmstad och de skulle återkomma med en tid för utvärderingssamtal. Tog ungefär två veckor sedan var jag på plats i Halmstad, ett möte med en läkare genomfördes och där fick jag berätta om allt som hade hänt i Kalmar och det här blev läkarens underlag för att slussa mig vidare till en lämplig psykolog och fatta beslut angående medicinering. Sertralin sattes in omgående och det här är en medicin som de flesta erbjuds som kontaktar psykiatrin. Jag hade ingenting att förlora utan mottog medicinen. På väg hem i bilen googlade jag på ”sertralin” och det var skrämmande att se alla åsikter kring den här medicinen, begrepp som ”blev värre”, ”självmordsbenägen”, ”åt helvete” och liknande var överrepresenterat. Hur skulle jag reagera på den här medicinen?

Vardagen rullar på som vanligt och det fungerar relativt bra med jobbet, trots att medicinen har sina biverkningar i form av främst kraftigt illamående. Men efter en tid händer något, det där oförklarliga som hände i Kalmar. Det hela börjar som en vanlig dag och på eftermiddagen spelar jag 9 hål på golfbanan med ena brodern innan jag kommer hem, jag är ensam hemma den här kvällen. Kollar på film och röker några cigaretter på altanen i den fina sommarkvällen, allting känns bra. Sen plötsligt känner jag hur en otroligt stark våg av ångest sköljer över mig och på några minuter har jag gått från helt normalt tillstånd till att infinna mig i ett panikartat tillstånd där ångesten leder till snabbare andning, högre puls och en ovisshet i vad jag ska göra under den här ovana situationen. Jag ringer mamma som i sin tur ringer 112 och efter det ringer hon min bror som kommer hem till mig och ser till att jag lugnar ner mig och kör mig ner till akuten på sjukhuset i Halmstad efter att ha kommit fram till att det är den bästa lösningen i samråd med en sjuksköterska.

Väntrummet på psykakuten är tomt, det är bara jag som har psykiska problem den här fredagskvällen. En sjuksköterska noterar min närvaro och genomför ett alkoholprov som bevisar min nykterhet. Efter ett möte med en annan sjuksköterska bestäms det att jag ska skrivas in på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) över natten för observation och övervakning. Vid inskrivningen genomförs en form av kontroll där de mäter och väger mig, den aktuella längden var 183cm och vikten 64kg. Personalen frågade om jag åt all mat, mitt svar blev att jag är otroligt kräsen och inte speciellt förtjust i sjukhusmaten. Deras svar blev ett skratt och en kommentar i stil med ”Om han gillar mat? Han väger ju ingenting pojkspolingen”. Ett gemensamt skratt lättade upp stämningen i den sterila miljö som var i undersökningsrummet. Mitt rum var beläget längst ner i korridoren och rummets interiör var modern, verkar som att avdelningen var nybyggd, men som alltid i sjukhusmiljö är det kalt och mysfaktorn lyser i sin frånvaro. En mugg med flytande Theralen (lugnande) och jag somnar som en stock. När man är inlagd på PIVA är man inte tillåten att ha sin telefon på sig, på grund av sekretessen (man får inte ta några kort). Det enda jag kunde underhålla mig med var delar av personalstyrkan och i övrigt diverse tidningar, allt från tidningar innehållande korsord till båtar. Tiden gick långsamt och en dag kändes som en vecka. Jag visste aldrig hur länge jag skulle behöva vara kvar på PIVA, det var en dag i taget som gällde. Det finns många myter angående psykiatrin och de patienter som vårdas inom psykiatrin på de svenska sjukhusen. Att det så kallade psyket ska vara en helt galen plats där de mest sjuka människorna hamnar kändes lite oklart när jag själv vårdades på psyket i Halmstad. För det första; de andra patienterna var inte helt galna, för det andra; personalen skapar en otroligt god stämning och för det tredje; psyket är inte som det framstår i filmer. Det varken spökar eller dödas människor där, utan för det mesta kollar vi patienter på TV, läser i tidningar, spelar kort, tar en cigarett på rastgården eller vilar på våra rum. Men en film som speglade det verkliga psyket skulle troligtvis aldrig bli någon biosuccé och vad vore världen utan alla dessa fördomar? Utan kunskap skapas osäkerhet och ur osäkerhet uppstår falska sanningar, det vill säga lögner.

Efter fyra dagar på PIVA blev jag utskriven och jag släpptes ut i det fria. För att jag inte skulle stressa och direkt hoppa in på jobbet igen åkte jag med min kära far till vårt sommarställe som är beläget precis vid en sjö i de småländska skogarna, en plats för lugn och ro en plats som genererar balsam för själen och fyller energidepåerna till max. Onsdag till lördag spenderades här och det var verkligen välbehövligt att komma ner i varv och rensa tankarna på ett hälsosamt ställe i tryggt sällskap. När vi kom hem var det grillkväll i trädgården, familjen var samlad förutom äldsta brodern som var kvar i Uppsala över sommaren för arbete. I veckan därpå var det återigen dags för ett besök på psykiatrin i Halmstad, läkaren hade vetskap om mitt besök på PIVA och det diskuterades. Slutresultatet blev en sjukskrivning på halvtid (50%) och en ökad dos av min redan insatta medicin Sertralin, dubbel dos var ordern.

Genom att läsa min sjukskrivning fick jag en etikett på mitt sjukdomstillstånd, ord på min åkomma och mina psykiska besvär. Jag hade drabbats av en depression enligt dessa papper. Min första tanke var; ”Jaha, jag är deprimerad?”, jag som trodde att en deprimerad person var ständigt ledsen och inte gjorde annat än att borra ner huvudet i kudden, aldrig stiga upp ur sängen och ständig ledsamhet höll dessa invider hemma och isolerade från omvärlden. Men tydligen var det bara fördomar som jag hade, jag var inne i en depression och jag kände mig ändå stundtals helt ”normal”. Jag jobbade på, hittade på saker med vänner och familj och liknande. Enda som skiljde sig från mitt normala tillstånd var den här tröttheten som hela tiden smög sig på som en lite elak rackare. Jag orkade inte lika mycket, men viljan att göra saker var fortfarande stark. Den ständiga tröttheten ledde till rastlöshet.

Efter att sjukskrivningen hade gått igenom och satts i verket blev det jobb på halvtid som gällde sommaren ut. Det kändes speciellt på något vis att vara sjukskriven på grund av en psykisk åkomma, jag såg inte sjuk ut. Ingen av mina kollegor eller chefer kunde se på mig hur jag mådde, ingen kund kunde döma mig utefter mitt yttre. Att vara psykisk sjuk är verkligen att leva med en smärta som ingen kan se. När man bryter benet får man ett stort gips och kryckor men när man är psykiskt sjuk får man ingenting, hade det underlättat med en skylt där det stod att man faktiskt är sjuk? Inte nog med att jag faktiskt är sjuk, jag kände mig dum som hade en psykisk åkomma eftersom det tvingade mig till att sätta ord på något som jag själv knappt visste var det var. Konsekvenserna av det här blev vad man skulle kunna kalla flertalet oklarheter och många frågetecken.

Jag har aldrig känt mig lika naken som när jag satt öga mot öga med min psykolog. Hon radade upp fråga efter fråga och jag avslöjade saker om mig själv som ingen annan hade en aning om. Ett starkt band knöts mellan psykologen och mig, jag litade på henne och hon ville mig väl. Varje samtal varade i drygt en timme och den här proceduren upprepades ungefär sex eller sju gånger under sommaren. Efter varje samtal kände jag mig hoppfull och såg väldigt ljust på framtiden. Att gå hos en psykolog var som att städa ur sig själv inombords, bearbeta det som varit och planera för det som komma skall. Dessa samtal gav mig många nya perspektiv på saker och ting i livet, men rent medicinskt tror jag inte att samtalen gjorde några underverk.

Den här sommaren var inte någon annan sommar lik. Banden till familjen hade blivit oerhört mycket starkare och jag fokuserade på att ha kvar mina närmsta vänner samt att hela tiden försöka sätta min egen hälsa i första hand eftersom att jag trots allt var sjuk. Det vanligaste svaret en person svarar på frågan; ”Läget?” är ”Bra” men det har visat sig vara den vanligaste vita lögnen bland folk. Med det sagt levde jag hela sommaren hemligt sjuk gentemot de som inte känner mig väl och till dessa blev mitt skydd ”I’m Fine”.

Nice, Frankrike 2013

MIN DRÖM - UTLANDSSTUDIER

Den 26 augusti 2013 var säkerligen en helt vanlig måndag för många människor, det var första dagen på en arbetsvecka eller ännu en semesterdag, men för mig var det något helt annat. Det var en dag som jag hade gått och längtat efter hela sommaren, ett datum som betydde lite mer än övriga datum i almenackan. Det här var dagen när mitt stora äventyr skulle ha sin början. Flyget till Nice skulle avgå från Kastrup i Köpenhamn klockan 14.20.

Alarmet på mobilen ringde klockan 06.00 och för första gången på hela sommaren kändes det som att jag flög upp ur sängen och svävade hela vägen in i duschen, den här morgonen sken solen och jag var otroligt förväntansfull för vad som komma skall. Tåget från Falkenberg skulle avgå strax efter 07.00 och min kära mor och jag var där i god tid och stod väntandes i den gassande morgonsolen som lös upp perrongen och de morgontrötta individerna som hade letat sig dit denna måndagsmorgon.

Tåget rullar in på perrongen och jag säger adjö till min mor. Det är trångt på tåget, men jag lyckas med att hitta mig en sittplats vilket var väldigt skönt med tanke på min tunga packning. En konduktör kontrollerar min biljett och hjälper mig i samma veva med att få undan min väska från mittgången, nu kan jag plugga in mina hörlurar, lyssna på ljuvlig musik, luta mig tillbaka och slappna av. Jag är på väg till Frankrike.

Följande mening är på danska; ”Halloe oh vilkommen, bårdinpas og pase tak.” Sade en ung kvinna i incheckningsdisken. Jag sträckte fram mitt boardingkort och pass. När jag lyfte upp min tunga väska på hennes rullband visade vågen 25kg, högsta tillåtna vikt var 23kg. ”Vil du chek in en veske til o betale fo di ovevikte?” Utan att riktigt förstå hennes grötiga danska bestämde jag mig för att betala för övervikten, 1 050kr blev det, skit samma tänkte jag för jag ska till flytta till Frankrike och leva drömlivet.

Det var inte speciellt sköna flygstolar, men eftersom jag är en smal människa kunde jag sätta mig tillrätta på ett schysst sätt. När flygplanet hade lämnat marken och skylten med säkerhetsbältet släcktes tog jag fram min mobil, pluggade in hörlurarna och tryckte på play. ”Talkin’ Bout A Revolution” med Tracy Chapman var den låten som började spelas. En låt som jag förknippar mycket med ordet resa. Det var låten jag lyssnade på när jag skulle sova under mina semestrar i Thailand, jag brukar spela den när jag kör bil, den spelades flitigt när jag åkte tåg frekvent till Göteborg för att hälsa på min dåvarande flickvän och mina vänner och den har gett mig styrka när jag varit svag. Det vill säga att det är en låt som har varit med mig både i fysiska resor som semestrar men även i min egna livsresa. Flyget ner till Nice tog drygt två och en halvtimme. Vid inflygningen till Nice Airport är vyerna likt de jag tidigare sett på Internet, det azurblå vattnet i kontrast till det bergiga landskapet. Vyerna fyller min kropp med en god känsla, det här kommer bli helt fantastiskt.

När jag går ut i ankomstterminalen är det två personer som möter mig, jag minns ej deras namn, men de representerade skolan som jag skulle studera på. Jag var den enda som skulle anlända den här dagen, därav gick vi raka vägen till en liten trång bil där mina väskor knappt fick plats och värmen var outhärdlig, det fanns ingen AC, men lika glad var jag för det. Första stoppet var IPAG, universitetet som var beläget i de centrala delarna av Nice. Där inne fick jag träffa en person som var ansvarig för utbytesstudenter och en kvinna i oklar roll som i alla fall förmedlade mina bostadskontakter. Samma kväll skulle jag kolla på den första aktuella lägenheten, en visning som jag själv ställde in eftersom jag var trött efter resan. Besöket på universitet varade ungefär en timme sedan gick jag ner med mina väskor till det hostel som jag hade bokat in mig på de tre första nätterna när jag skulle kolla upp potentiella lägenheter att bo i resten av tiden. Detta hostel var beläget i gamla stan, en väldigt vacker plats och otroligt attraktivt läge med sin närhet till Promenad De Anglé och den långa stranden. På hostel delar man rum med andra resenärer och det här är tjusningen med den här typen av boende att det blir väldigt socialt och chansen att träffa inspirerande och intressanta människor ökar markant. I mitt rum fanns det fyra stycken sängar, men det låg bara en väska i rummet, alltså skulle vi bara bo två stycken i ett rum ämnat för fyra, gott om plats tänkte jag. Någon timme senare öppnades dörren till rummet och in kliver två stycken tjejer. En väska som jag trodde tillhörde en man visade sig vara två väskor som ägdes av två tjejer, trevligt tänkte jag. De var från Australien och vi kom snabbt bra överens. Ellie och Kyarna var båda äldre än mig och relationen blev syster-bror, de ville mer än gärna ha med mig i deras sällskap och redan första kvällen blev det gemensam middag följt av några drinkar på en bar. Vilket härligt välkomnande och vilken bra start på mitt äventyr. Mina underbara rumskamrater skulle stanna i Nice till på torsdag, det vill säga att fyra dagar spenderades ihop. På dessa fyra dagarna handlade många diskussioner om huruvida vi skulle vilja bo på ett ställe som Nice eller om det bara är kul att resa till platser som denna. Vi kom aldrig fram till något bra svar, utan frågan förblev obesvarad.

Monaco, Monaco och återigen Monaco, vilket fantastiskt ställe. Trots att jag tidigare har besökt den här platsen och hade en aning om vad som väntade blev jag helt blåst av stolen. Jag fullkomligt älskar den här lyxiga och pampiga miljön med de exklusiva bilarna, gigantiska båtarna, stilrena byggnaderna och alla välklädda människor (med få undantag för turister). Det är här jag ska bo var min inre känsla och bara den tanken gav mig gåshud över hela kroppen, jag har hittat hem. Ett stort leende var på mina läppar under hela vistelsen. Alla jobbiga ögonblick som jag varit med om den senaste tiden var borta, jag var på mitt nya favoritställe och just då, just där kunde ingenting få min lycka att försvinna, jag var i mitt himmelrike.

Ellie och Kyarnas äventyr fortsatte och de satte kurs mot Kroatien, själv kvar i Nice blev jag, en utbytesstudent från Sverige som varken kunde förstå eller prata franska. Stranden blev min frizon, här kunde jag slappna av utan att känna mig ensam. Det kändes som att alla solbadande människor var som en enda familj, ingen var ensam här. Men hela tiden gnatade tanken i mitt huvud, är det så fantastiskt att bo i Nice? Jag har inga vänner här? Jag kan ingen franska? Hur kommer det vara i skolan? Kommer jag klara av alla utmaningar i mitt reducerade psykiska tillstånd? Frågorna var hur många som helst och det enda svaret jag hade var ”jag vet inte”, det passade till allt.

Det som tillslut fick mig att besluta mig för att återvända hem var tryggheten som finns hemma. En trygghet i form av familj, vänner, språket, skolsystemet, min perfekta lägenhet och liknande faktorer. Det här visade sig vara otroligt viktiga faktorer som jag behövde mer än någonsin i mitt reducerade psykiska tillstånd. När beslutet var fattat och min flygbiljett hem var bokad var lättnaden enorm, jag kunde slappna av och njuta av varenda minut där nere i den tropiska värmen i den magnifika staden Nice.

För att knyta ihop säcken var utbytesterminen i Nice något som jag verkligen såg fram emot, men i mitt tillstånd blev utmaningen för stor och jag tror inte att upplevelsen hade varit värt mödan. Att abryta äventyret och åka hem var helt rätt beslut tänkte jag just då.

Den fjärde attacken

ÅTERKOMSTEN TILL KALMAR

Måndagen den 2 september landade flyget på Kastrup, jag var på väg hem från Nice. Det efterlängtade äventyret i Frankrike blev bara en vecka långt, men jag var nöjd med vistelsen och det kändes bra att vara på hemmaplan igen. På tåget från Köpenhamn till Falkenberg kände jag mig löjligt brun, solen hade tagit mer än vad jag trodde. Jag ska se till att unna mig minst en semesterresa varje år framöver tänkte jag, det är livskvalitet och om jag lärt mig något under min sjukdomstid är det just att varje ögonblick är värt att njuta av, livet går inte i repris.

Bilen var överfull av mina grejer och musiken dunkade på högsta volym i bilen, min återkomst var ett faktum, bilen rullade mot mitt andra hem,mot staden som förvandlat mig från en ungdom till självständig vuxen och alla tiders Kalmar kändes inte alls bittert i smaken. Energidepån var fullt laddad efter semestern i Nice och det skulle bli fantastiskt roligt att träffa alla kompisarna igen, en hel sommar hade passerat sedan vi sist sågs. Det var med lätthet som jag varje minut kom allt närmare min lägenhet, min trygghetszon, mitt hem.

När jag klev in genom dörren blev jag överraskad, jag hade glömt hur fin och fräsch min lägenhet var. Jag skrattade gott för mig själv och tänkte att det här är ett topnotch boende, här kan jag leva ut mina inredningsdrömmar. Det tog inte många minuter innan jag var igång med att fullborda mina förändringar i lägenheten, möbler flyttades runt och inredningsdetaljer byttes ut mot nya. Ett ljudsystem köptes in till bostaden och jag fullkomligt älskade basen, den var som grädden på moset i mitt hem, inte lika säkert att grannarna var lika förtjusta i min investering. Lägenheten blev perfekt, den var i konsensus med min image. Det vill säga att den var exemplarisk och felfri.

Allteftersom sprang jag på bekanta ansiktet runt om i staden när mina ärenden uträttades. De flesta reaktionerna var i stil med ”Vad fan, är inte du i Nice?”. Jag hade tidigt bestämt mig för att min bortförklaring skulle vara en språkbarriär och en social missanpassning nere i Frankrike vilket ledde till att min motivation reducerades. Jag höll mig till den här versionen hela tiden, exemplariskt och felfritt, precis som allt annat i min omgivning. Första dagen i skolan var trevlig, att träffa allt folk var kul och spännande eftersom de flesta undrade varför jag inte var kvar i Frankrike. Min undanflykt användes flitigt och ingen genomskådande den vad jag kunde märka av, allt gick enligt planen, jag hade full kontroll över situationen. Den första personen att ifrågasätta min närvaro var Rebecka. Vi hade sprungit på varandra tidigare under sommaren på stockholmsveckan i Visby på Gotland. Efter att hon konfontrerat mig med sina frågor kände jag ännu mer hur rätt det var att vara på hemmaplan.

Jag körde hem bilen till Falkenberg och vände med tåg tillbaka mot Kalmar. Under resans gång gick Facebookchatten varm och den viktigaste var den med Rebecka. Jag frågade lite skämtsamt om jag fick bjuda henne på middag, hennes svar blev ja. Vad har jag nu ställt till med tänkte jag och skrattade lite lurt för mig själv. Passageraren bredvid kollade konstigt på mig. Jag var otroligt taggad för det som väntade i Kalmar. En ny termin, nya kurskamrater, umgås med alla kompisar, träna på Actic och nu även en middag med Rebecka, ojojoj, livet var på topp. Var allt det här för bra för att vara sant?

Den 13 september stod jag i köket och förberedde inför middagen med Rebecka, hon smsade att hon var på väg och jag blev nervös, förväntningarna från min sida var höga, som alltid. Pling – det ringde på dörrklockan, jag öppnade och där stod hon i sin vackra blåa klänning och ett leende som spred värme. Hon var på plats och kvällen var igång, allting kändes riktigt bra. Maten var vällagad och stämningen var lättsam. Runt klockan 00.00 rundade vi av kvällen och det var dags att säga adjö till kvällens sällskap, jag stängde dörren och drog en lättnadens suck, allt hade gått enligt planerna.

Några minuter senare kände jag hur en enorm våg av ångest sköljde över mig, känslan var bekant, det höll på att hända igen, men jag kunde inte förhindra det på något sätt. Alkoholen stod framdukad på bordet sedan middagen och jag svepte två cider och två glas rosé inom loppet av några få minuter, detta blandade jag med ett stort antal alvedon. Jag hade gjort det igen, ett desperat försök att bli av med den här obegripliga enorma ångestkänslan som sköljde in över mig. Jag ringde Rebecka och bad henne att komma tillbaka eftersom jag insåg att något allvarligt skulle hända. Hon förstod ingenting och jag la på luren för att kunna ringa det förbjudna numret 112, en ambulans tillkallades. Jag fick outhärdliga smärtor i magen, skyndade mig ut ur lägenheten och ställde mig vid vägkanten. Men magsmärtorna var svåra nog att jag fick lägga mig ner på marken, jag skrek ut min smärta. Ett strålkastarljus bländar mina ögon, nu kommer ambulansen. Men det var en cyklist, fan, helvete, nu kommer det någon okänd när jag ligger här på marken och skriker, men det visade sig vara Rebecka, tack gode Gud för det. Kort därefter kom ambulansen och de körde mig till akuten där Rebecka var med mig hela tiden, vilken hjältinna hon var. Hon höll hårt i min hand, själv var jag mest uppgiven och ledsen över det som inträffat. Jag som trodde att jag hade klättrat några steg upp mot ljusare tider, det här var ett platt fall till botten och jag skulle bli tvungen att kämpa mig upp igen.

Efter att ha varit på sjukhuset vid den första intoxeringen i maj var jag bekant med de rutiner som skedde på akuten. Jag fick träffa diverse människor i vita kläder, dricka kol och lämna kissprov. Det kändes som att allt gick per automatik. Jag hade ingen direkt ångest eller oro inne på sjukhuset, Rebecka var ett bra stöd och inom mig kände jag mest ilska, ilska för att jag hade fallit ner från min trappa som gick mellan depression och upp till lycka. Jag blev inlagd på medicinavdelningen, ett eget rum ännu en gång. Rebecka var kvar till runt 03.00 sedan gick hon hem för att sova, men jag visste att mina föräldrar var på väg till mig. Jag somnade omgående, men vaknade ganska snabbt därpå för att en sjuksköterska skulle ta blodprov. Likt första besöket i maj, jag somnade om.

Mina föräldrar kom in på rummet och det blev en lättad stämning för min del, men antagligen mer tryckt för dem. De var antagligen helt oförstådda i hur det här kunde hända, jag visade ju tecken på förbättring, allt skulle bli bra nu när jag åter var i Kalmar. Jag blev lovad en tid hos en psykolog och allt kändes tryggt när jag lämnade sjukhuset.

Den femte attacken

LÄKARE: "VI KAN INTE SVARA PÅ OM HAN KOMMER ATT ÖVERLEVA"

Tentavecka, begreppet omfattar heldagar med plugg och humörsvängningar från ”jag kan allt nu” till ”jag har noll koll” och på det viset är det dessa dagar. Den här veckan spenderade jag mestadelen av tiden med Rebecka, vi hjälptes åt med plugget och det kändes som ett vinnande koncept. Hon hade studerat flitigt och hade goda kunskaper inom ämnet, medan jag som vanligt var ute i sista minuten för att lära mig allting. Men som många gånger förr kändes det ändå som att den här tentan skulle bli en piece of cake.

Mellan 09.00-12.00 satt jag i tentasalen. Det är något speciellt med att sitta där inne, man kan ta på den tryckta stämningen. Det enda ljud man hör är pennor som skapar magi på papprena, djupa suckar, prassel från tentafikor och snoriga näsor som snyts. Miljön känns för min del inte ultimat, när jag studerar hemma har jag gärna på hög musik i kombination med något tv-program och öppet fönster för att släppa in naturens ljud, med andra ord jag föredrar inte tystnaden som lägger sig som ett täcke i tentasalen. Det var fyra stycken frågor som skulle besvaras och det kändes som att jag fick ut det jag kunde, magkänslan sa att tentan borde vara godkänd och det lyssnade min kropp på och jag kunde lägga den bakom mig i samma stund som jag steg ut ur salen.

Efter tentan var det bestämt att jag skulle hjälpa Rebecka med hennes flytt från sitt studentrum till sin nya bostad. Hennes korridor fylldes på med låda efter låda och det var betydligt mer grejer än vad vi först hade räknat med, var det här verkligen ”bara” en vända med bilen? Såg inte riktigt ut som det. Men efter mycket om och men lyckades vi packa bilen full och grejerna transporterades till den nya bostaden. Städningen av hennes studentrum gick snabbt och allting flöt på bra. Jag kände mig trött och sliten efter allt plugg som varit i veckan och den gjorda tentan, dock återstod bara det roliga nu, att packa in och inreda den nya lyan. Städa, packa upp och inreda också om igen, processen var enkel att följa men det kändes som att högen med grejer aldrig minskades. Då och då var det tid för fruktstund, det var äpplen som vi hade pallat vid kolonilotterna utanför min lägenhet. Alltid lika välkommet med en paus i flyttröran.

Det fanns ingen direkt plan för kvällen trots att det hade varit tenta och det brukade firas med tentaslask. Rebecka skulle iväg på någon tillställning, men för mig såg det ut att bli en lugn hemmakväll. När klockan närmade sig 18.00 var lägenheten i ordning och alla flyttkartonger var uppackade och undangömda. En timme kvalitetstid blev det innan jag tog på mig mina skor och min jacka för att röra mig mot Stensö. Vi kramade varandra, hon tackade för hjälpen och sa adjö i dörröppningen.

Jag pluggade in mina hörlurar i öronen och tryckte på play, ”Empire of The Sun – Alive” hördes på högsta volym när jag cyklade hem genom ett grått och småregnigt Kalmar ut mot mitt kära hem på idylliska Stensö. En cykeltur som tar ungefär 10 minuter i vanlig hastighet.

När jag kom in i lägenhetshuset kände jag hur den där vågen, vågen av otroligt stark ångest, sköljde in över mig och lamslog hela mitt kroppssystem. Jag skyndade mig in i min lägenhet. Där tog ångesten helt över och jag tappade kontrollen, impulsivt letar jag fram mediciner och lägger på det röda soffbordet. Jag har ingen alkohol hemma, men häller slarvigt upp ett glas med fläderblomssaft. Jag har fortfarande på mig mina ytterkläder och skor samt musiken som fortfarande tjuter på högsta volym rakt in i mina stackars öron. Ångesten får mig att andas snabbare, jag är andfådd och det känns som att jag håller på att svimma därför sjunker jag ner i soffan. Ångesten är nu som starkast och det går inte att beskriva med ord hur den känns. Jag häller ut tabletterna på bordet, de är vita och rosa, det blir en stor hög på bordet. En hög som jag vet kan leda mig till den hjälp jag behöver. Av någon anledning tar jag ett kort på högen och skickar till Rebecka och Patrik. I ren panik tar jag första näven av högen och sväljer ner med flädersaft. Jag hostar och känner obehag i hela kroppen, fortsätter att trycka i mig tabletter i hopp om att ångesten ska släppa. Men det händer ingenting, allt är fortfarande lika illa. Från någonstans inser jag att det är en stor mängd tabletter som hamnat i min kropp, jag lägger resterande del av tabletterna i min byxficka och lämnar lägenheten.

Både Rebecka och Patrik har ringt ett flertal gånger men jag uppfattar inte samtalen. Jag har fullt fokus enligt min kropp på att bli av med den otroliga ångesten som sitter i. Jag sätter mig på cykeln och börjar cykla längs stensövägen, en enda lång raksträcka. Jag har Rebecka i telefonen från och till men ingenting hon sa sjönk in till förståelse, jag var låst vid tanken av att bli av med ångesten. Allteftersom medicinen började verka blev jag mer och mer klar i huvudet, jag förstod att det var en dålig idé att cykla in till stan därav svängde jag av stensövägen för att fortsätta ner till Stensö Fiskeläger, den lilla mysiga hamnen där jag brukade sitta och filosofera i takt med att båtarna lämnade/lade till i vid båtplatserna. ”Hemligt nummer” ringde hela tiden, men jag besvarade inga samtal. I hamnen parkerade jag min cykel vid altanen på sjösällskapets lokal och gick vidare ner till en av bryggorna i hamnen, jag satte mig ner och njöt av det lugn som rodde på mitt favoritställe i Kalmar, Stensö fiskeläger.

Jag reagerade på ljudet av sirener men hade svårt att urskilja huruvida det kom ifrån musiken som sprudlade in i mina öron eller om det var utifrån. Ångesten lade sig lite när jag hamnade i den här lugna miljön som var välbekant. Mitt förstånd började komma tillbaka och direkt svarade jag på ”hemligt nummer”, det var polisen.

Inte en kopia av samtalet, utan min version som jag minns den.

Jag: ”Hallå?”

Polisen: ”Hej, är det Charlie?”

Jag: ”Ja, vem är du?”

Polisen: ”Jag heter xxxxx och ringer från polisen. En kompis till dig har ringt och sagt att du är i behov av hjälp. Vad är det som har hänt?”

Jag: ”Jag vet inte riktigt, jag sitter på en brygga i hamnen”

Polisen: ”Vilken hamn? Är du vid Baronen?”

Jag: ”Nej, jag är i hamnen vid Stensö, med de röda stugorna”

Polisen: ”Okej. Hur är det med dig? Din kompis sa att du var ledsen?”

Jag: ”Det är bra. Jag har mått dåligt ett tag, men just nu är det bra”

Polisen: ”Okej, ibland är livet jobbigt. Vad gör du nere i hamnen?”

Jag: ”Jag sitter här nere på en brygga och kollar på båtarna, tar det lugnt”

Polisen: ”Din kompis sa att du hade tagit tabletter? Har du det?”

Jag: ”Ja, jag har svalt en stor mängd medicin”

Polisen: ”Vad var det för medicin?”

Jag: ”Hmm, ja…det var..eh..hmm…ipren och en lugnande medicin, theralen”

Polisen: ”Vet du hur mycket av de här medicinerna som du har fått i dig? Känner du dig dålig?”

Jag: ”Kanske 100 theralen och runt 20 ipren”

Polisen: ”Jaha, oj! Sätt dig ner och vila där du är”

Jag: ”Jag ligger redan ner här på bryggan, men allt känns lugnt”

Polisen: ”Polisbilen är snart vid dig. Ligg bara kvar där du är”

Jag: ”Jag går till vägen nu, kan möta dem där”

Polisen: ”Känns det bra att resa dig upp? Ligg kvar annars så kommer de dit”

Jag: ”Står vid vägkanten nu och hör sirener”

Polisen: ”Okej, då tackar jag för mig och stort lycka till nu. Allting kommer att bli bra”

Jag: ”Tusen tack, hejdå”

Ljudet av sirener hörs tydligt i den annars tysta kvällen. Ett blått sken blinkar som en discolampa i höstmörkret. Ljudet kommer närmare, ett starkt strålkastarljus bländar mig fullständigt och och i samma stund stängs den blåa discolampan och sirenerna av. Det är polisen som kommer körandes mot mig, jag tar ett steg åt sidan för att inte riskera att bli påkörd. Polisbilen kör in till vägkanten och ut ur bilen kliver en manlig, välbyggd polis och en kvinnlig lite tanigare polis, de båda ser hårda ut vid första anblick. När de närmar sig ser de lite snällare ut och den manliga polisen är först framme hos mig.

Manlig polis: ”Tjena Charlie! Hur är det med dig?”

Jag: ”Hallå, just nu är det bra, men jag har en stor mängd medicin i min kropp”

Manlig polis: ”Vad är det som har inträffat?”

Jag: ”Jag har mått dåligt ett tag också fick jag en ångestattack innan och försökte dämpa den med medicinen, inte speciellt smart handlande men det var impulsivt”

Manlig polis: ”Ska vi ta och köra dig upp till akuten?”

Jag: ”Jag vet inte, det kanske skulle vara bra”

Manlig polis: ”Ja, en undersökning skulle vara bra. Vill du det?”

Jag: ”Ja, det är väl lika bra”

Manlig polis: ”Kom så sätter vi oss i bilen”

Vi går bort mot polisbilen och sätter oss i den. Stämningen är hela tiden avslappnad.

Jag: ”Det här är första gången jag sitter i en polisbil och då är jag oskyldig”

Kvinnlig polis: ”Haha, någon gång är alltid den första”

Den kvinnliga polisen sitter bakom ratten och vi börjar rulla framåt. Jag sitter bak med den manliga polisen vid min sida.

Manlig polis: ”Det låter inte som att du kommer härifrån Kalmar?”

Jag: ”Nej, jag är ifrån Falkenberg från början. Har bott här i 1,5 år för studier på Linnéuniversitetet”

Manlig polis: ”Då förstår jag. Vad pluggar du för något?”

Jag: ”Turismekonomi. Har ni en lugn kväll idag?”

Manlig polis: ”Ja, än så länge är det lugnt. Men nu får vi hjälpa dig”

Jag: ”Ja, kanske inte det mest spännande uppdraget du har varit på. Här inne bor jag..” (pekar in mot lägenhetshuset)

Manlig polis: ”Du har verkligen hamnat i de fina delarna av Kalmar, du måste haft riktig tur när du fick din lägenhet”

Jag: ”Jadå, trivs bra här på Stensö.”

”Det är buskörning på parkeringen vid IKEA” – En röst hörs ur polisradion.

Jag: ”Haha, är det de mest spännande som händer ikväll?”

Manlig polis: ”Haha ja, Kalmar är överlag en lugn stad”

Jag: ”Kan tänka mig det”

Manlig polis: ”Hur länge har du mått dåligt?”

Jag: ”Sedan i våras, det har eskalerat under sommaren”

Manlig polis: ”Okej, något speciellt som har inträffat?”

Jag: ”Förlorade en nära vän och ett långt förhållande tog slut”

Manlig polis: ”Då förstår jag att du har hafft det tufft, men du är ung, du har hela livet framför dig”

Polisbilen rullar in vid akuten och parkerar precis utanför entrén. Från det att jag lämnade lägenheten har det gått ungefär 20 minuter.

Kvinnlig polis: ”Charlie, jag går in och hör om de ska ta in dig direkt eller om du ska vänta i väntrummet”

Jag: ”Okej”

Kvinnlig polis: ”Vad var det för medicin och hur stor mängd? Ska uppge de till personalen på akuten”

Jag: ”Ungefär 20 ipren och 50-100 stycken theralen”

Kvinnlig polis: ”Okej, jag är strax tillbaka”

Den kvinnliga polisen lämnar bilen och går in på akutmottagningen. Kvar sitter jag och den manliga polisen. Stämningen är fortsatt lugn och jag känner mig trygg.

Manlig polis: ”Jag hoppas att det kommer att reda upp sig för dig så att du slipper ta de här medicinerna igen. Du verkar vara en väldigt schysst kille och det kommer gå bra för dig i livet ska du se. Alla har vi tuffa perioder, men de gör oss bara starkare”

Jag: ”Ja, men det är svårt att hela tiden leva i framtiden. Måste ta mig igenom det här steg för steg. Är på botten och kan bara bli bättre”

Manlig polis: ”Vad vill du bli när du blir äldre?”

Jag: ”Ekonomiskt oberoende”

Manlig polis: ”Då kommer vi inte bli kollegor, haha”

Jag: ”Nej, det är nog fel yrke för det haha”

Stämningen är på topp i polisbilen när den kvinnliga polisen återkommer och öppnar dörren som är på min sida.

Kvinnlig polis: ”De vill ha in dig omgående för undersökning”

Jag: ”Då går vi väl in”

Manlig polis: ”Vi följer dig in”

Vi lämnar polisbilen och entrar akutmottagningen, slussar direkt vidare in i en lång korridor där vi möts av tre kvinnor i vita kläder.

Sjuksköterska (SSK): ”Hej Charlie, jag heter xxxxx och är sjuksköterska”

Jag: ”Hej”

SSK: ”Kan du vara vänlig och lägga dig ner på båren där”

Jag: ”Absolut, ska bara ta av mig min jacka”

Jag sätter mig lugnt ner på båren och tar långsamt av mig min jacka och börjar vika ihop den i samma ögonblick som den ”rycks” infrån mig och de övriga två kvinnorna tar mina ben och min överkropp så att jag hamnar liggandes på båren. Jag uppfattar situationen som stressad ur deras perspektiv, men i min kropp känns ingenting.

Det är som en scen tagen ur en film. De vänder på båren och börjar köra mig framåt. På min högra sida kan jag se in i ett rum hur det står ett helt team med vita kläder som bara väntar på att få börja göra sitt jobb, de står redo och allting känns precis som i en film när de kör in en bår in i en operationssal och de grönklädda personerna står redo precis som ett gäng hundrameterlöpare på startlinjen, de väntar bara på startskottet. Men min bår passerar förbi det här rummet, det var tydligen inte mig de väntade på där inne. Men när vi kommer runt hörnet är det visst samma rum, fast en annan dörröppning som vi åker in igenom. Teamet var avsett för mig. Det kändes konstigt att alla dessa människor väntade på mig, jag mådde inte dåligt. Kände mig mest trött. I samma stund som båren är på plats kliver allt folk fram, det börjar pillas här och där och jag börjar tappa uppfattningen om vad det är som håller på att hända runt omkring mig. Poliserna står vid min ena sida och kollar på allt som sker.

Från vänster sida rullas det in en bår. Jag ser att det är en äldre kvinna som ligger på den. Jag är inte ensam patient i rummet tänker jag. De båda poliserna skakar min hand och önskar mig lycka till, jag svara något difust. Jag är inte längre helt vid medvetande om vad som händer i min närhet. Jag känner mig trött, riktigt trött.

Följande har jag fått återberättat av en läkare;

”Pulsen sjönk till 32 för att sedan rusa upp till 130. Jag var i det här läget okontaktbar, men reagerar på smärta. När de testade min känsel, reagerade jag på smärta men jag kunde inte identifiera var smärtan kom ifrån. Otroligt orolig, klättrar ut ur båren och trillar ner på golvet. Patrik entrar rummet för att lugna ner mig. På grund av mitt kritiska läge och icke fungerade förmåga att syresätta mig själv förflyttas jag till intensivvårdsavdelningen (IVA) för full övervakning. Jag får andningshjälp för att hålla min kropp vid liv. Läget är mycket allvarligt”

När de ringde från sjukhuset till min mamma sa de följande mening; ”Vi har förflyttat Charlie från akuten till IVA på grund av hans kritiska läge och vi kan inte svara på om han kommer att överleva”

Jag känner ett enormt illamående och försöker vända mig åt sidan för att spy, jag kommer ingenstans, jag sitter fast. Det är helt omöjligt att röra sig, det är slangar överallt. Jag försvinner in i medvetslöshet igen.

Två stora händer trycker hårt i min vänsterhand, det känns varmt. Jag försöker öppna ögonen, men det går knappt. Jag ser ändå att det är pappa som sitter där. Jag sluter ögonen igen. Pappa pratar med mig men jag kan inte svara, jag bara försöker nicka med huvudet. Han berättar hela tiden vilka som kommer in i respektive lämnar rummet där jag ligger. Det enda jag känner är hur jag sitter fast i alla sladdar och slangar som är fästa i min kropp och i mina armar. Jag har aldrig tidigare upplevt en liknande styrka av trötthet, jag försöker hela tiden lägga mig tillrätta men det är svårt eftersom jag sitter fast.

Okänd röst1 : ”Kan jag prata med honom här?”

Okänd röst 2: ”Ja, det är lugnt. De andra patienterna är nedsövda”

Okänd röst 1: ”Hej Charlie”

Jag hör hur den okända rösten maler på med frågor och liknande. Jag uppfattar inte vad hon pratar om och jag svarar inte.

Jag hör hur kvinnan lämnar rummet och min familj kommer återigen in till mig och sitter vid mig. Det jag uppfattar och känner vid den här tidpunkten är en obeskrivlig trötthet och att min tankeverksamhet är väldigt oklar, det är svårt att urskilja vad som är verklighet respektive drömmar. Det enda jag vet säkert är att min familj är på plats och det inger en trygghet hos mig när jag ligger där med alla slangar/sladdar och känner mig helt hjälplös i sjukhussängen.

En sjuksköterska kommer fram till mig och säger att en ambulans är på väg och att den ska köra mig till psykakuten. Men först ska alla slangar och sladdar kopplas ur, vilket visade sig vara en process innehållande mycket smärta. Men när de kopplades ur, en efter en, började jag känna mig lite mer rörlig igen. Jag kunde nu vända mig om i sängen.

SSK 1: ”Vi ska nu ta ur röret som går från näsan ner i magen. Det här kan kännas lite obehagligt så att du är beredd på det och du kan även må illa”

Jag: ”Okej, jag är redo”

De börjar dra ur röret.

Jag: ”Åh FYFAN vad obehaglig känsla”

Det kändes som att någon stack ner en arm ner i halsen och vidare ner i magen, rörde runt där som om min mage var en soppa i ett storkök. Jag kände direkt hur jag bara ville spy av obegahskänslorna. Men de lyckades dra ut hela röret utan att jag kräktes på de stackarna. Därefter lossade det röret som var i katetern, det vill säga instucket in i mitt ollon, jag tänker inte ens försöka beskriva smärtan när de drog ut det här röret. Jag skrek, det gjorde ont och vi fick ta paus och så fortsatte det tills de va helt ute. Den lättnaden.

När alla rör och slangar var borta anlände det två stycken herrar från ambulansen och med sig hade de sin bår. Jag fick en hög med sjukhuskläder som jag skulle klä på mig. Jag funderade lite på hur det kom sig att jag låg där i bara kalsonger och var alla mina kläder och värdesaker hade tagit vägen. Men det hade jag inte tid att tänka på nu. Sjukhuskläderna satt inte direkt tight, men de var sköna och jag slapp gå naken. Jag kravlade mig över från sjukhussängen till ambulansbåren. I samma stund som jag ställde mig upp såg jag över de ”skyddsväggar” som fanns inne i rummet och jag såg hur det satt anhöriga intill patienterna som låg i de övriga sängarna i rummet. Stämningen var väldigt tryckt och obehaglig, i det här rummet var det verkligen liv eller död som gällde. Jag minns hur de anhöriga till de andra patienterna kollade på mig när jag flyttades över till ambulansbåren, det var svårt att möta deras blickar. För deras blickar var tomma, deras nära och kära hade inte vaknat upp än, de visste fortfarande inte om de någonsin skulle få se dessa i livet igen. Men jag hade klarat det, jag hade livet i behåll, jag hade vunnit matchen mot döden och där stod jag som en vinnare på väg över till ambulansbåren. Det är en bild jag alltid kommer ha på näthinnan och ett väldigt starkt minne, att vara en vinnare i ett rum där förloraren dör.

När jag hade satt mig på ambulansbåren kom personalen fram till mig. Jag uppfattade det som runt fem stycken, men den siffran är oklar. De öste beröm och lyckoönskningar över mig. Föreställ er när en hundrameterslöpare går i mål och alla de andra kommer fram och gratulerar med kramar och liknande, ungefär den känslan hade jag när personalen kom fram. Meningar som ”Du är en ung, stilig kille som har framtiden för dig. Jag önskar dig all lycka till och hoppas verkligen att du kommer ut ur den här svackan”. Ambulansmännen började rulla ut båren, det enda jag kunde se var det vita taket och alla lampor som lyste där. Jag blev åksjuk, eller åtminstonde mådde jag väldigt illa när de rullade mig igenom de långa korridorerna. Det kändes som att vi hamnade i någon form av källare och vidare ut till ambulansen. De rullade in båren i ambulansen och bilen började rulla, resan tog ungefär fem minuter. De rullade ut båren ur ambulansen och den ena av de två männen gick i förväg in på psykakuten. Den ensamma mannen som var kvar gjorde ett försök att rulla in båren, men det var en hög tröskel som satte stopp. Han backade bak båren, tog fart och full fart in och över tröskeln flög vi, men det kändes som att jag skulle trilla av båren, tur att jag var faststpänd. Längst ner i korridoren skulle jag, där var ett rum och jag fick själv gå in till sängen. Det blev ingen gång direkt utan jag halvt trillade in i sängen som stod ställd till vänster inne i rummet.

Mamma och en av mina bröder satt redan inne i rummet. De försökte kommunicera med mig, men det blev nog inte många bra svar från min sida. Jag var hungrig och trött. De hämtade en pizza, jag åt upp den och somnade direkt.

Två stycken sjukvårare väckte mig. Jag skulle förflyttas från psykatuten till PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning). Två stycken sjukvårdare hjälpte mig att gå genom korridorerna fram till PIVA. Rummet på PIVA var det första till vänster och jag hade eget rum, skönt. Jag lade mig ner i sängen och somnade.

Läkaren på psykiatrin hade lagt ett vårdintyg på mig, ett så kallat LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Jag hade ingen möjlighet att lämna PIVA, om jag gjorde det skulle det bli ett ärende för polisen att hämta mig och köra mig tillbaka till sjukhuset. Att få ett LPT när man är i åldern 22 är, efter vad jag har förstått, oerhört ovanligt och när jag dessutom samtyckte till vård på psykiatrin är det än mer sällsynt. Vistelsen på PIVA blev två veckor och samma dag som jag skrevs ut flyttade jag till Uppsala.

Mina tankar när jag lämnade Kalmar var att hela mitt liv har hamnat i spillror och att jag lurat döden för många gånger nu, jag borde egentligen inte sitta där jag satt på flyget mot Arlanda. Hela situationen var surrealistisk.

Livet på psyket

INLAGD PÅ PIVA I KALMAR

När jag öppnar ögonen är det ett väldigt starkt ljus i rummet, solen strålar in genom fönstret och lyser upp det kritvita kala rummet. Jag blundar igen och funderar över var jag är och hur jag hamnade här, ganska snabbt minns jag att jag varit på sjukhuset och slussats vidare över till PIVA, den psykiatriska intensivvårdsavdelningen på sjukhuset i Kalmar. Jag hade blivit förflyttad från intensivvårdsavdelningen, där jag behandlats i respirator, till den psykiatriska intensivvårdsavdelningen där jag nu skulle behandlas för mitt så kallade suicidförsök. Att intoxera den mängden medicin som jag gjorde på lördagskvällen uppfyllde alla krav för att i sjukhusvärlden gå under begreppet suicidförsök, i folkmun ett så kallat självmordsförsök. För mig, som är förtjust i livet, klingade orden väldigt illa när de pratade med mig om självmord och olika skalor för hur självmordsbenägen jag är. Det kändes som ett slag i ansiktet. Jag, Charlie Eriksson, har alltid älskat livet och brukar göra det bästa av de flesta situationer för att njuta av stunden. Jag kan sitta vid havet i flera timmar och se vågorna rulla in mot strandkanten, ligga i divanen på soffan i lägenheten och kolla ut på stjärnorna eller bara tända ett ljus och lyssna på min lugna lista på Spotify. Självmord var för mig helt uteslutet och inte heller något som jag kommit i kontakt med i min närhet. I min släkt blir de flesta väldigt gamla och livet är något som vi ser på med bedårande ögon.

Jag såg inga andra människor i rummet, skönt, den här gången behövde jag inte dela rum med någon annan patient som jag hade fått göra under min vistelse på PIVA i Halmstad. Nu hade jag fått ett eget rum, en plats där jag kan vara för mig själv och få möjlighet till lugn och ro. Det knackar på dörren och in kommer en man i vita kläder som presenterar sig, berättar var jag är och erbjuder mig frukost om jag är hungrig. Den serveras ute i det gemensamma sällskapsrummet som även fungerar som matsal. En intressant iaktagelse från min sida är att allting på avdelningen känns väldigt sterilt, kalt och enkelt den första dagen på avdelningen. Något som kommer att förändras i takt med att tiden tickar på och timmar blir till dagar.

Jag kände mig fruktansvärt trött i kroppen efter all behandling, men valde ändå att resa mig upp ur min säng för att ta mig ut i det gemensamma utrymmet. När jag öppnade dörren och gick ut i korridoren kom en känsla av obehag smygandes över mig. För mig var det ingen självklarhet huruvida man ska bete sig och inte på en psykiatrisk avdelning. Finns det rätt och fel här? Vad är det för andra patienter här? Någon jag känner? Kommer de att döma mig direkt efter mitt utseende? Kan jag samtala med de andra eller är de en fara för mig att stifta bekantskap med ”de andra”? Tusentals frågor snurrar omkring i mitt huvud under promenaden från mitt rum till den gemensamma lokalen, en promenad på drygt 10 meter, alltså en tidsåtgång på ungefär fem sekunder. Tiden är speciell på sjukhuset, allting känns tidslöst. Jag vet att jag har varit på sjukhuset sedan i lördags kväll, men jag har ingen som helst uppfattning kring tiden som varit. Allt är som ett svart hål i mitt minne, jag minns att jag gick in i sällskap med två poliser på akuten och hamnade i ett rum med flertalet vitklädda människor, efter det vaknade jag upp denna morgon på PIVA. Min vistelse på PIVA kom att bli två veckor.

Vid matbordet satt det två stycken andra patienter. En som kunde ha varit min bror och en annan som kunde ha varit min far. Vi hejade på varandra, sen blev det tyst, väldigt tyst. Jag satt och funderade på vilka dessa två människor kunde vara och varför de hade hamnat på den här avdelningen. Vi var alltså tre stycken inlagda på avdelningen som har plats för sju stycken patienter, gott om plats och lugn och ro blev resultatet av få inlagda.

Efter frukosten återvände jag till mitt rum, min fristad, det var lite som en studentlägenhet med eget rum som hade tillhörande badrum/dusch, men vi delade ”kök”.

Min familj kom på besök under dagen och stämningen i besöksrummet var tryckt, jag kände i min kropp hur den här händelsen hade satt djupa spår i mina familjemedlemmar. Själv hade jag inte insett allvaret i det som hade hänt. Mina tankar kretsade mest kring hur allvarligt kan läget ha varit om jag redan känner mig återställd fysisk. Var jag verkligen nära att stryka med? Kan mina inre organ ha tagit skada av all medicinen? De enda som påvisade att jag hade varit i kritiskt tillstånd rent utseendemässigt var de märken jag hade efter alla nålar/slangar och ekg-lapparna som suttit över min överkropp. I övrigt hade jag inga synbara skador, utan jag luktade bara lite illa och hade okammat hår.

Många människor har säkerligen sin egen föreställning om hur livet på ”psyket” är, vad det är för olika typer av människor som vistas där, hur miljön är där inne samt vilken form av stämning som skapas mellan dessa inlagda patienter. Om en tolkning skulle göras utifrån filmens värld skulle nog ingen person vilja hamna på psyket, där sker det mord, det är hemsökt, patienterna är våldsamma och miljön är avskyvärd. Nu har jag, efter egna erfarenheter, skapat mig en egen bild av hur livet på ”psyket” är och den är inte riktigt i konsensus med den bild som filmvärlden målar upp. Jag såg inga mord begås, märkte inte av några spöken eller demoner, blev aldrig attackerad av någon annan patient och miljön var inte avskyvärd, i och för sig var den inte mysig heller, men likt den stereotypa sjukhusmiljön var det sterilt. I mitt rum fanns det en säng, ett bord med en tillhörande stol, ett badrum med toalett och dusch. På psyket fanns det inga sladdar, ingenting på väggarna, ingen duschslang, inga vassa föremål, inga inredningsdetaljer och sängkläderna var av enklaste slaget, allt för att säkra patienternas säkerhet. På psyket skulle jag inte känna mig ”hemma”, det här var en intensivvårdsavdelning, här var bara patienterna under den mest akuta tidsperioden. Eftersom jag hade ett LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) över mig hade jag inget annat val än att stanna här och ta emot den hjälp som erbjöds. Försöker jag lämna psyket kommer polisen och hämtar mig. Det var skönt att jag inte fick möjligheten att ta några egna beslut i mitt rådande tillstånd.

Min egen bild av mitt tillstånd var att jag mådde ”bra”, efter omständigheterna kände jag mig inte sjuk, men jag förstod såklart att allting inte var bra med tanke på allt som hade hänt. Den här konflikten gnatade i mitt huvud under min tid på avdelningen. En del av patienterna som kom in trodde att jag var en del av personalen eftersom jag såg frisk ut och även valde att bära mina privata kläder där inne, vilket för det mesta innebar skjorta. Läkarna såg på mig som att jag var allvarligt sjuk, jag själv ansåg mig vara frisk, hur ska besluten fattas i det här läget? Vem har bäst uppfattning, läkarna eller jag själv? Med facit i hand är jag glad att läkarna hade hand om alla dessa beslut, jag var sjuk.

På PIVA fick jag inte ha några privata ägodelar på rummet förutom ett ombyte med kläder. Mobiltelefonen och mina andra värdesaker låg inlåst i det värdeskåp som hörde ihop med mitt rumsnummer. Att fördriva tiden utan sin mobil är en spännande upplevelse, tänk efter hur länge du själv klarar av att lägga ifrån dig din mobil utan att kolla om det har kommit några sms, missade samtal eller om något intressant publicerats i flödena på de sociala medierna. Vad skulle jag göra nu? Hela mitt liv finns i min mobil? Jag kan inte kommunicera med mina bekantskaper utanför psykiatrins väggar och jag var tvungen att stå ut med mig själv och mina egna tankar. Tiden gick långsamt, väldigt långsamt.

En vanlig dag på psyket innebar uppstigning vid klockan 07.00, frukost, medicinering och skumma igenom morgontidningarna samtidigt som jag kollade lite halvt på nyhetsmorgon. Kanalutbudet var svt1, svt2, tv4, tv6, svt24 och kunskapskanalen, efter mina två veckor på PIVA kan jag meddela att dessa kanaler är inte mycket att hurra för under dagtid på vardagar.

Att vårdas på en sluten avdelning, där varje dag spenderas ihop med andra patienter på begränsat utrymme innanför låsta dörrar är en speciell upplevelse. Den första dagen kände jag en otroligt stor skam över att befinna mig på den här avdelningen, jag tyckte att det var både pinsamt och obekvämt att vistas i de här lokalerna. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig mot de andra patienterna, i vanliga fall är jag en utåtriktad och social kille som gillar att träffa nya människor. Men här inne, på psyket, kunde jag prata om vad som helst med vem som helst när som helst? Är det meningen att en patient ska sitta helt tyst och skämmas för sin existens eller ska denne prata med andra patienter och försöka skapa en social atmosfär trots det tunga moln av skam som bäddar in avdelningen. Jag valde att prata med de andra patienterna och det visade sig vara ett bra val, de var väldigt trevliga och stämningen lättades upp, isen var bruten.

Dagarna passerade, patienter skrevs in och skickades hem, det enda som var sig likt var jag själv. Jag hade varit längst på avdelningen, trots att jag själv såg mig själv som mest frisk i sällskapet. Det var jag som hade LPT och vårdades under högsta övervakningsgraden. Jag var tydligen en livsfara för mig själv och därav fick jag varken gå ut själv eller ha några förmåner på mitt rum. Inte ens hörlurar till min telefon fick jag ha. Att ligga i en säng, i ett sterilt rum, utan musik tär på krafterna. Jag kände mig felplacerad, frisk och fullt fungerande, men den här synen på mig själv var helt tvärt emot läkarnas bedömning.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av matlagning, troligtvis beror det mycket på att jag är oförskämt kräsen. Jag gillar inte de mest väsentliga livsmedel som mjölk, ost och fisk. Det fick bli ett samtal med min skötare och specialkost beställdes. På min bricka låg det en lapp med texten ”specialkost: -ost -sås -fisk samt att matens komponenter ska serveras separat, inga röror”, resultatet blev ofta att jag blev serverad korv med potatismos.

Min diagnos är depression och panikångest, det vill säga att jag är fortfarande helt klar i huvudet och medveten om mina handlingar ( förutom när jag är i en panikångestattack). Det här gör att jag kände mig frisk på avdelningen när jag jämförde mig själv med de patienter som hade betydligt mer avancerade diagnoser. Att leva med alla dessa olika patienter som jag gjorde på avdelningen gav mig väldigt intressanta perspektiv, både på små- och stora ting. Den viktigaste lärdomen jag har med mig ut därifrån är att aldrig jämföra sig själv med andra, vi är alla människor och lika mycket värda, MEN vi har också olika bakgrund och förutsättningar för att kunna genomföra saker och ting här i livet. Det gäller att hitta sin grej och ta vara på den. Min grej kanske är att vara ansiktet utåt för psykisk ohälsa, eller kanske kommer jag bli marknadsförare/försäljare, eller veterinär. Oavsett vilken titel det står på mitt eventuella visitkort kommer jag bära med mig tanken av att jag gör det jag är bäst på och det kan ingen annan ta ifrån mig. Jag vet vem jag är och jag gör det bästa av mina egna förutsättningar. En person jag kom bra överens med inne på psyket gjorde min tid till en ”rolig” tid, efter omständigheterna, men det här är en person jag aldrig skulle ha dragit mig till i mitt ”vanliga” liv. Det är slut på att döma personer på förhand, det är slut med fördomarna, det här är en av anledningarna till att jag drog igång projektet I’m Fine, att sprida mina ord vidare för att öka kunskapen, ge mitt perspektiv av psykisk ohälsa och därav bidra till att fördomarna förhoppningsvis reduceras. Jag ”kom ut ur garderoben” i måndags och responsen var enbart positiv, låt oss sprida denna positiva energi till andra människor i samma sits som behöver den för att orka kämpa sig igenom den svarta tunneln mot de ljus som väntar på andra sidan av sjukdomarna, att få vara frisk.

Fredagen den 11 oktober skrevs jag ut från PIVA och samma dag satte jag mig i ett flygplan för att lämnar Kalmar för min blivande hemstad Uppsala. Det kändes oerhört vemodigt den sista morgonen på avdelningen, efter två veckor på en sluten vårdavdelning hade jag kommit nära både personalen och de andra patienterna. Det blev som en familj där alla stöttade varandra för att lyckas nå positiva resultat, det vill säga utskrivning för patienterna och en bra arbetsdag för personalen. Jag minns väldigt väl hur reaktionerna var på min utskrivning, eftersom flera av de andra patienterna dagligen frågade om jag skulle åka hem när jag bara skulle ut på permission. Det sista min ”närmsta vän” sa när jag skulle gå därifrån var ”Charlie, jag talar från hjärtat, jag hoppas verkligen att allting kommer ordna sig nu. Du är en helt fantastisk ung kille och jag önskar dig ett stort lycka till med vad du än väljer att göra. Gå nu härifrån utan att vända dig om och kolla på mig, för annars kommer jag börja gråta. Du har varit en sann glädjespridare för mig här på avdelningen och jag är glad att jag fick äran att träffa dig även om det var i ett tråkigt sammanhang. Tack för allt”. En annan röst hördes säga ”Charlie, nästa gång jag ser dig är det väl på tv eller i tidningen när du har förändrat världen med all din kunskap” och från ett annat håll hördes ”Rädda världsekonomin nu vår kära ekonom” och ett citat jag minns väl är följande ”Det har varit trevligt att ha dig här, men kom aldrig tillbaka”. När jag öppnade ytterdörren och tog ett kliv ut i det fria började jag nynna på en låt som jag aldrig annars lyssnar på och det var ”Looking for Freedom – David Hasselhoff”. I’ve been looking for freedom, since I left my hometown…la, la, la, la. I samma stund som jag satte mig på min cykel för att cykla hem började tårarna rinna ner längs mina kinder, jag hade inte bara sagt farväl till en psykatrisk avdelning utan det var som att säga farväl till en ny familj med de andra patienterna och personalen som man hade kommit väldigt nära på kort tid. Jag kommer aldrig att glömma alla underbara människor som gjorde min tid på PIVA till ett relativt positivt minne, bortsett från de omständigheter som fanns runtomkring. Tack PIVA i Kalmar, ni är hjältar i mina ögon.

ÅTERKOMSTEN TILL KALMAR

Måndagen den 2 september landade flyget på Kastrup, jag var på väg hem från Nice. Det efterlängtade äventyret i Frankrike blev bara en vecka långt, men jag var nöjd med vistelsen och det kändes bra att vara på hemmaplan igen. På tåget från Köpenhamn till Falkenberg kände jag mig löjligt brun, solen hade tagit mer än vad jag trodde. Jag ska se till att unna mig minst en semesterresa varje år framöver tänkte jag, det är livskvalitet och om jag lärt mig något under min sjukdomstid är det just att varje ögonblick är värt att njuta av, livet går inte i repris.

Bilen var överfull av mina grejer och musiken dunkade på högsta volym i bilen, min återkomst var ett faktum, bilen rullade mot mitt andra hem,mot staden som förvandlat mig från en ungdom till självständig vuxen och alla tiders Kalmar kändes inte alls bittert i smaken. Energidepån var fullt laddad efter semestern i Nice och det skulle bli fantastiskt roligt att träffa alla kompisarna igen, en hel sommar hade passerat sedan vi sist sågs. Det var med lätthet som jag varje minut kom allt närmare min lägenhet, min trygghetszon, mitt hem.

När jag klev in genom dörren blev jag överraskad, jag hade glömt hur fin och fräsch min lägenhet var. Jag skrattade gott för mig själv och tänkte att det här är ett topnotch boende, här kan jag leva ut mina inredningsdrömmar. Det tog inte många minuter innan jag var igång med att fullborda mina förändringar i lägenheten, möbler flyttades runt och inredningsdetaljer byttes ut mot nya. Ett ljudsystem köptes in till bostaden och jag fullkomligt älskade basen, den var som grädden på moset i mitt hem, inte lika säkert att grannarna var lika förtjusta i min investering. Lägenheten blev perfekt, den var i konsensus med min image. Det vill säga att den var exemplarisk och felfri.

Allteftersom sprang jag på bekanta ansiktet runt om i staden när mina ärenden uträttades. De flesta reaktionerna var i stil med ”Vad fan, är inte du i Nice?”. Jag hade tidigt bestämt mig för att min bortförklaring skulle vara en språkbarriär och en social missanpassning nere i Frankrike vilket ledde till att min motivation reducerades. Jag höll mig till den här versionen hela tiden, exemplariskt och felfritt, precis som allt annat i min omgivning. Första dagen i skolan var trevlig, att träffa allt folk var kul och spännande eftersom de flesta undrade varför jag inte var kvar i Frankrike. Min undanflykt användes flitigt och ingen genomskådande den vad jag kunde märka av, allt gick enligt planen, jag hade full kontroll över situationen. Den första personen att ifrågasätta min närvaro var Rebecka. Vi hade sprungit på varandra tidigare under sommaren på stockholmsveckan i Visby på Gotland. Efter att hon konfontrerat mig med sina frågor kände jag ännu mer hur rätt det var att vara på hemmaplan.

Jag körde hem bilen till Falkenberg och vände med tåg tillbaka mot Kalmar. Under resans gång gick Facebookchatten varm och den viktigaste var den med Rebecka. Jag frågade lite skämtsamt om jag fick bjuda henne på middag, hennes svar blev ja. Vad har jag nu ställt till med tänkte jag och skrattade lite lurt för mig själv. Passageraren bredvid kollade konstigt på mig. Jag var otroligt taggad för det som väntade i Kalmar. En ny termin, nya kurskamrater, umgås med alla kompisar, träna på Actic och nu även en middag med Rebecka, ojojoj, livet var på topp. Var allt det här för bra för att vara sant?

Den 13 september stod jag i köket och förberedde inför middagen med Rebecka, hon smsade att hon var på väg och jag blev nervös, förväntningarna från min sida var höga, som alltid. Pling – det ringde på dörrklockan, jag öppnade och där stod hon i sin vackra blåa klänning och ett leende som spred värme. Hon var på plats och kvällen var igång, allting kändes riktigt bra. Maten var vällagad och stämningen var lättsam. Runt klockan 00.00 rundade vi av kvällen och det var dags att säga adjö till kvällens sällskap, jag stängde dörren och drog en lättnadens suck, allt hade gått enligt planerna.

Några minuter senare kände jag hur en enorm våg av ångest sköljde över mig, känslan var bekant, det höll på att hända igen, men jag kunde inte förhindra det på något sätt. Alkoholen stod framdukad på bordet sedan middagen och jag svepte två cider och två glas rosé inom loppet av några få minuter, detta blandade jag med ett stort antal alvedon. Jag hade gjort det igen, ett desperat försök att bli av med den här obegripliga enorma ångestkänslan som sköljde in över mig. Jag ringde Rebecka och bad henne att komma tillbaka eftersom jag insåg att något allvarligt skulle hända. Hon förstod ingenting och jag la på luren för att kunna ringa det förbjudna numret 112, en ambulans tillkallades. Jag fick outhärdliga smärtor i magen, skyndade mig ut ur lägenheten och ställde mig vid vägkanten. Men magsmärtorna var svåra nog att jag fick lägga mig ner på marken, jag skrek ut min smärta. Ett strålkastarljus bländar mina ögon, nu kommer ambulansen. Men det var en cyklist, fan, helvete, nu kommer det någon okänd när jag ligger här på marken och skriker, men det visade sig vara Rebecka, tack gode Gud för det. Kort därefter kom ambulansen och de körde mig till akuten där Rebecka var med mig hela tiden, vilken hjältinna hon var. Hon höll hårt i min hand, själv var jag mest uppgiven och ledsen över det som inträffat. Jag som trodde att jag hade klättrat några steg upp mot ljusare tider, det här var ett platt fall till botten och jag skulle bli tvungen att kämpa mig upp igen.

Efter att ha varit på sjukhuset vid den första intoxeringen i maj var jag bekant med de rutiner som skedde på akuten. Jag fick träffa diverse människor i vita kläder, dricka kol och lämna kissprov. Det kändes som att allt gick per automatik. Jag hade ingen direkt ångest eller oro inne på sjukhuset, Rebecka var ett bra stöd och inom mig kände jag mest ilska, ilska för att jag hade fallit ner från min trappa som gick mellan depression och upp till lycka. Jag blev inlagd på medicinavdelningen, ett eget rum ännu en gång. Rebecka var kvar till runt 03.00 sedan gick hon hem för att sova, men jag visste att mina föräldrar var på väg till mig. Jag somnade omgående, men vaknade ganska snabbt därpå för att en sjuksköterska skulle ta blodprov. Likt första besöket i maj, jag somnade om.

Mina föräldrar kom in på rummet och det blev en lättad stämning för min del, men antagligen mer tryckt för dem. De var antagligen helt oförstådda i hur det här kunde hända, jag visade ju tecken på förbättring, allt skulle bli bra nu när jag åter var i Kalmar. Jag blev lovad en tid hos en psykolog och allt kändes tryggt när jag lämnade sjukhuset.

Tillbaka till toppen