Min Historia

ÅTERKOMSTEN TILL KALMAR

Måndagen den 2 september landade flyget på Kastrup, jag var på väg hem från Nice. Det efterlängtade äventyret i Frankrike blev bara en vecka långt, men jag var nöjd med vistelsen och det kändes bra att vara på hemmaplan igen. På tåget från Köpenhamn till Falkenberg kände jag mig löjligt brun, solen hade tagit mer än vad jag trodde. Jag ska se till att unna mig minst en semesterresa varje år framöver tänkte jag, det är livskvalitet och om jag lärt mig något under min sjukdomstid är det just att varje ögonblick är värt att njuta av, livet går inte i repris.

Bilen var överfull av mina grejer och musiken dunkade på högsta volym i bilen, min återkomst var ett faktum, bilen rullade mot mitt andra hem,mot staden som förvandlat mig från en ungdom till självständig vuxen och alla tiders Kalmar kändes inte alls bittert i smaken. Energidepån var fullt laddad efter semestern i Nice och det skulle bli fantastiskt roligt att träffa alla kompisarna igen, en hel sommar hade passerat sedan vi sist sågs. Det var med lätthet som jag varje minut kom allt närmare min lägenhet, min trygghetszon, mitt hem.

När jag klev in genom dörren blev jag överraskad, jag hade glömt hur fin och fräsch min lägenhet var. Jag skrattade gott för mig själv och tänkte att det här är ett topnotch boende, här kan jag leva ut mina inredningsdrömmar. Det tog inte många minuter innan jag var igång med att fullborda mina förändringar i lägenheten, möbler flyttades runt och inredningsdetaljer byttes ut mot nya. Ett ljudsystem köptes in till bostaden och jag fullkomligt älskade basen, den var som grädden på moset i mitt hem, inte lika säkert att grannarna var lika förtjusta i min investering. Lägenheten blev perfekt, den var i konsensus med min image. Det vill säga att den var exemplarisk och felfri.

Allteftersom sprang jag på bekanta ansiktet runt om i staden när mina ärenden uträttades. De flesta reaktionerna var i stil med ”Vad fan, är inte du i Nice?”. Jag hade tidigt bestämt mig för att min bortförklaring skulle vara en språkbarriär och en social missanpassning nere i Frankrike vilket ledde till att min motivation reducerades. Jag höll mig till den här versionen hela tiden, exemplariskt och felfritt, precis som allt annat i min omgivning. Första dagen i skolan var trevlig, att träffa allt folk var kul och spännande eftersom de flesta undrade varför jag inte var kvar i Frankrike. Min undanflykt användes flitigt och ingen genomskådande den vad jag kunde märka av, allt gick enligt planen, jag hade full kontroll över situationen. Den första personen att ifrågasätta min närvaro var Rebecka. Vi hade sprungit på varandra tidigare under sommaren på stockholmsveckan i Visby på Gotland. Efter att hon konfontrerat mig med sina frågor kände jag ännu mer hur rätt det var att vara på hemmaplan.

Jag körde hem bilen till Falkenberg och vände med tåg tillbaka mot Kalmar. Under resans gång gick Facebookchatten varm och den viktigaste var den med Rebecka. Jag frågade lite skämtsamt om jag fick bjuda henne på middag, hennes svar blev ja. Vad har jag nu ställt till med tänkte jag och skrattade lite lurt för mig själv. Passageraren bredvid kollade konstigt på mig. Jag var otroligt taggad för det som väntade i Kalmar. En ny termin, nya kurskamrater, umgås med alla kompisar, träna på Actic och nu även en middag med Rebecka, ojojoj, livet var på topp. Var allt det här för bra för att vara sant?

Den 13 september stod jag i köket och förberedde inför middagen med Rebecka, hon smsade att hon var på väg och jag blev nervös, förväntningarna från min sida var höga, som alltid. Pling – det ringde på dörrklockan, jag öppnade och där stod hon i sin vackra blåa klänning och ett leende som spred värme. Hon var på plats och kvällen var igång, allting kändes riktigt bra. Maten var vällagad och stämningen var lättsam. Runt klockan 00.00 rundade vi av kvällen och det var dags att säga adjö till kvällens sällskap, jag stängde dörren och drog en lättnadens suck, allt hade gått enligt planerna.

Några minuter senare kände jag hur en enorm våg av ångest sköljde över mig, känslan var bekant, det höll på att hända igen, men jag kunde inte förhindra det på något sätt. Alkoholen stod framdukad på bordet sedan middagen och jag svepte två cider och två glas rosé inom loppet av några få minuter, detta blandade jag med ett stort antal alvedon. Jag hade gjort det igen, ett desperat försök att bli av med den här obegripliga enorma ångestkänslan som sköljde in över mig. Jag ringde Rebecka och bad henne att komma tillbaka eftersom jag insåg att något allvarligt skulle hända. Hon förstod ingenting och jag la på luren för att kunna ringa det förbjudna numret 112, en ambulans tillkallades. Jag fick outhärdliga smärtor i magen, skyndade mig ut ur lägenheten och ställde mig vid vägkanten. Men magsmärtorna var svåra nog att jag fick lägga mig ner på marken, jag skrek ut min smärta. Ett strålkastarljus bländar mina ögon, nu kommer ambulansen. Men det var en cyklist, fan, helvete, nu kommer det någon okänd när jag ligger här på marken och skriker, men det visade sig vara Rebecka, tack gode Gud för det. Kort därefter kom ambulansen och de körde mig till akuten där Rebecka var med mig hela tiden, vilken hjältinna hon var. Hon höll hårt i min hand, själv var jag mest uppgiven och ledsen över det som inträffat. Jag som trodde att jag hade klättrat några steg upp mot ljusare tider, det här var ett platt fall till botten och jag skulle bli tvungen att kämpa mig upp igen.

Efter att ha varit på sjukhuset vid den första intoxeringen i maj var jag bekant med de rutiner som skedde på akuten. Jag fick träffa diverse människor i vita kläder, dricka kol och lämna kissprov. Det kändes som att allt gick per automatik. Jag hade ingen direkt ångest eller oro inne på sjukhuset, Rebecka var ett bra stöd och inom mig kände jag mest ilska, ilska för att jag hade fallit ner från min trappa som gick mellan depression och upp till lycka. Jag blev inlagd på medicinavdelningen, ett eget rum ännu en gång. Rebecka var kvar till runt 03.00 sedan gick hon hem för att sova, men jag visste att mina föräldrar var på väg till mig. Jag somnade omgående, men vaknade ganska snabbt därpå för att en sjuksköterska skulle ta blodprov. Likt första besöket i maj, jag somnade om.

Mina föräldrar kom in på rummet och det blev en lättad stämning för min del, men antagligen mer tryckt för dem. De var antagligen helt oförstådda i hur det här kunde hända, jag visade ju tecken på förbättring, allt skulle bli bra nu när jag åter var i Kalmar. Jag blev lovad en tid hos en psykolog och allt kändes tryggt när jag lämnade sjukhuset.

Tillbaka till toppen
Sponsorer
Droneify Sponsor till Aldrig Ensam
Douchbags Sponsor till Aldrig Ensam
Lapoint Sponsor till Aldrig Ensam
Francis Löfvenholm Sponsor till Aldrig Ensam
Tecla Sponsor till Aldrig Ensam
IFK Göteborg Sponsor till Aldrig Ensam
Photochannell Sponsor till Aldrig Ensam
Kontakt

Mail:
info@aldrigensam.com

Telefon:
Charlie Eriksson

Facebook
Webshop

Bankgiro:
314-5323

Swish:
123 514 98 44

Vi är nominerade till
Stora kommunikatörspriset
Årets föreläsare 2016
Guldhjulet
gbs
SEB årets sociala entrepenör
Svenska hjältar
Årets VD
Årets genombrott
Konungens stiftelse
Årets unga vd
Årets företagare
Svenska hjältar
Buisnessaward
Ideer för livet
101 Supertalanger
KPMG
Shortcut
HN
Mittuniversitetet
gbs
årets vd
Kreera web&design