HISTORIA | Aldrig Ensam

När Charlie bröt tystnaden

Charlie Eriksson var drabbad av psykisk ohälsa, men vågade inte berätta för någon. Men efter att ha vårdats i respirator och varit nära att dö på grund av sitt sista självmordsförsök, var det slut på att leva med psykiska ohälsa i hemlighet. Han ville berätta sin historia och dela med sig av sina erfarenheter.

Det blev starten för Aldrig Ensam. Nedan kan ni läsa Charlies egna ord om sin sjukdomsperiod.

CHARLIE ERIKSSON

Jag föddes på sjukhuset i Varberg den 31 juli år 1991. Min livsresa har sedan dess haft flera stopp. Jag var ett rätt livligt barn som kanske inte alltid var så lätt för mina föräldrar. Flera gånger rymde jag hemifrån för att upptäcka omgivningen. Det var spännande att se nya saker. Utöver det var jag svag för att göra affärer, allt gick att sälja. Jag sålde frukt, bär, saft och golfbollar utanför mitt föräldrahem, för att nämna några av de varor som gick bäst. När jag var i sjuårsåldern började jag intressera mig för sport och jag spelade både fotboll och innebandy. Skolgången förflöt utan några större katastrofer. På gymnasiet gick jag samhällsvetenskaplig linje med inriktning ekonomi. Jag tog studenten med bra betyg, ambitions- nivån har alltid varit hög.

Den 4 november 2007 hände något som kom att starkt påverka mitt liv. En kär vän föll ihop under en innebandyträning och hans liv gick inte att rädda. Han blev bara 16 år. Jag glömmer aldrig när vi fick beskedet att han inte längre fanns. Det har gått flera år sedan det hände, men än idag tänker jag på hur mycket glädje han spred omkring sig.

Min väns bortgång fick mig att inse hur skört livet är. Att det jag tog för givet kan vara borta när som helst. Det blev extra starka vänskapsband i klassen, vi hjälpte varandra att ta oss igenom sorgen. Det gick inte en dag utan att jag tänkte på min väns död. Hur orättvist det kändes och vilket tomrum han lämnade efter sig. För egen del ville jag nu leva både för honom och för mig. Han fick aldrig chansen att bli vuxen, nu skulle jag leva för två personer var min tanke.

Sommaren 2010 följde jag med två före detta klasskamrater till Australien. Tanken var att vi skulle resa runt och arbeta under ett års tid. Men det slutade med att jag nöjde mig med en månads semester och sedan åkte jag hem igen medan mina kamrater blev kvar desto längre. Sådan var jag ofta. Oförutsägbar, rastlös och spontan. När jag kom hem började jag dejta en tjej, vi blev ett par och livet började kännas riktigt stadigt. Vi tyckte mycket om varandra och hade roligt ihop.

Min flickvän var bosatt i Göteborg och där hände det alltid mycket. Vi besökte nöjesparker, strosade runt i butiker och gjorde andra saker som inte var möjliga eller långt ifrån lika spännande att göra i min hemstad. Det kändes som att livet lekte tillsammans med min nya kärlek och mina nyfunna vänner i Göteborg.

Året efter äventyret i Australien gjorde jag också flera resor. I juni besökte min flickvän och jag Korfu i Grekland, i november åkte jag ensam på en sista-minuten-resa till Thailand i två veckor och direkt när jag kom hem packade jag om mina väskor och reste med flickvännen till Egypten för en vecka med sol, bad och osköna försäljare.

Men i januari 2012 tog jag klivet in i vuxenvärlden. Nu var jag antagen till Linnéuniversitetet i Kalmar och mitt första lägenhetskontrakt var påskrivet. Jag blev utsedd till årets ”nolla” på introduktionen och satte direkt mitt namn på kartan i Kalmar. Att bli utsedd till årets nolla var ett intyg på att jag ansågs vara en av de trevligaste och mest sociala nya studenterna, något som öppnade dörrar i min nya stad. Snabbt fick jag kontakt med inflytelserika personer i Kalmar och det blev en rivstart in i studentvärlden. Min flickvän var kvar i Göteborg och vårt förhållande rann ut i sanden, i februari beslöt vi oss för att göra slut. Men samma sommar möttes vi igen och förhållandet fick en nytändning. Glöden höll dock bara till september och det tog slut mellan oss igen.

Tillvaron som student bestod av ett ständigt festande och så lite plugg som möjligt. Jag spenderade mycket tid med vännerna. I september samma år som jag började plugga i Kalmar fick jag jobb som studentambassadör för Samsung. Jobbet innebar sponsring av produkter mot att jag tillsammans med en kollega drev en Facebooksida med olika kampanjer och tävlingar. Det var riktigt roligt och kändes som en möjlighet att få in en fot på det enorma företaget Samsung.

Att prestera på topp har alltid varit min ambition, man kan ALLTID bli bäst! Men mina höga krav på mig själv i kombination med all stress på grund av studier, jobb, träning och att finnas till som vän förde mig rakt in i en depression. En depression som jag till en början vägrade att acceptera och som höll på att kosta mig livet. Inte bara en gång utan flera.

Förväntningar på år 2013

En vanlig uppdatering i sociala medier som Facebook, Instagram och Twitter när det vankas ett nytt år är ”nytt år, nya möjligheter”. En uppdatering som speglar mycket av vad nyårsskiftet kretsar kring: en chans att börja om, en möjlighet att förändra något som inte stämmer överens med de mål man har med sitt liv. För min del innebar starten på 2013 en rad nyårslöften om vad det året skulle innehålla. Nyårsdagen skrev jag följande i min läsplatta:

• Äta en mer varierad kost och träna mer
• Starta eget företag
• Ta vara på mina vänner
• Klättra på White & White Event/Samsung
• Förbättra mitt snittbetyg
• Utveckla min engelska i både tal och skrift

Dessa nyårslöften kanske inte ser mycket ut för världen, men de innebar en hel del ansträngning för mig. Att äta en varierad kost var svårt eftersom jag är väldigt kräsen. Att träna var inte något nytt, ända sedan barnsben hade jag varit aktiv i flera lagsporter, framför allt innebandy och fotboll. Att starta ett eget företag hade länge varit en dröm, att känna att jag hade bidragit med något skulle vara helt fantastiskt. Men utan en konkret idé om vad jag ville driva blev det mest en tanke som låg och gnagde i mitt huvud, en press att komma på något revolutionerande. Att ta vara på mina vänner och uppskatta de personer som fanns i min närhet verkade kanske som en självklarhet, men det kändes viktigt att verkligen berätta för dem hur mycket de betydde – innan det var försent. Karriärmöjligheterna på Samsung tycktes oändliga, och att ta ett första kliv uppåt i deras organisation såg jag som fullt möjligt då vid årets början. Mitt snittbetyg efter tre terminer på universitetet var högt. Men jag var inte nöjd, man kan alltid bli bättre. Min engelska hade länge bekymrat mig, mitt uttal var förskräckligt och min stavning värdelös, det här var något som jag absolut måste utveckla.

Jag satte med andra ord en rejäl press på mig själv vid årsskiftet. Det var mycket jag ville prestera under det kommande året.

Våren 2013

Våren är en bra tid. Efter den långa, kalla och grå vintern är det tid för naturen att lysa upp tillvaron med gröna löv och färgglada blommor. Solen är inte längre ett sällsynt inslag i väderleken, den har kommit för att stanna i flera månader och ska ge oss alla en välbehövlig dos D-vitamin.

I Kalmar kommun bodde det vid årsskiftet 63 671 personer, vilket ansågs vara en relativt liten kommun. Men ända sedan jag flyttade till Kalmar hade jag uppskattat den här lilla kuststaden. I ett och ett halvt år bodde jag i en lägenhet som låg på idylliska Stensö, ett stenkast från sevärdheter som anrika Kalmar slott och Långviken med sin mysiga hamnmiljö och sina fina badmöjligheter.

En vanlig syn på Stensövägen, gatan som leder in till centrum, var alla hurtiga joggare som vallfärdade till det populära motionsspåret på Stensö. Den dagliga synen gav mig alltid lite dåligt samvete, en känsla av att jag var lat som nästan bodde granne med motionsspåret men sällan var där. Istället föredrog jag kvällarna, att låta mörkret falla, tända några levande ljus och kolla på en film eller lyssna på musik. Sådan har jag alltid varit. Jag njuter av det enkla i vardagen, sådant som kan skapa en mysig stämning.

Den här våren började på samma sätt som året innan. Plugget rullade på i väldig fart, det kändes som att tentorna bara avlöste varandra en efter en. Min strategi var att försöka vara ledig längsta möjliga tid och sedan plugga intensivt den sista veckan för att förhoppningsvis klara tentan och eventuellt – med mycket tur – lyckas få väl godkänt. Den här strategin var inte ny, så hade jag jobbat sedan skolstarten i januari 2012.

Att vara student hade sina fördelar, varje dag var som ett blankt papper som jag kunde fylla med precis vad jag ville, sällan var det obligatoriska skolmoment som hindrade mig från att komponera en egen dagsagenda.

I min klass var majoriteten tjejer, men det var mest vi grabbar som umgicks. Vi var ett glatt gäng på cirka tio ungkarlar som alla älskade livets goda. Tillsammans pluggade vi inför stundande tentamen, tränade ihop på gymmet för att få attraktiva kroppar lagom till sommaren och gjorde Kalmars nattliv osäkert.

Trots dessa härliga människor i min närhet kände jag hur min höga studieambition började dala. Våren hade börjat bra, men mina resultat sjönk utan att jag gjorde något åt det. Jag hade fått veta att jag hade blivit antagen till att plugga i Nice i Frankrike, mitt absoluta drömställe. Därför kändes mina betyg inte längre lika viktiga och jag lade allt mindre energi på studierna. Det här var inget som tyngde mig, jag ansåg att det fanns en logisk förklaring till min bristande motivation eftersom utlandsstudierna hade rotts i hamn.

Attack 1 – 112

Ljudet av ett gitarrsolo hördes tydligt, stod jag på scen som rockstjärna eller var kom ljudet ifrån? Några sekunder senare vaknade jag i min sköna, varma säng och kom underfund med att det var väckarklockan som gav ifrån sig det oidentifierbara ljudet. Klockan var sju och solen lyste in i lägenheten. Att ha morgonsol var något jag uppskattade, det kändes lättare att gå upp med solen som sällskap. De varma strålarna i duschen gjorde mig pigg och jag kände mig taggad för ännu en dag. Dagens agenda var spikad, först skulle jag till skolan, sedan blev det några timmars studier i universitetsbiblioteket och efteråt skulle dagen avslutas med en barrunda tillsammans med några av klasskamraterna.

Med en stadig frukost i magen låste jag lägenheten och gick till min förfärliga cykel som stod parkerad precis utanför huset, tog bort det olåsta tvådelade cykellåset och började trampa mot Kalmar Nyckel, där ekonomisektionen fanns, en cykeltur på drygt en kvart. I skolan hände inget sensationellt, det var en skoldag som vilken annan.

Efter några timmars pluggande var det äntligen dags att bege sig hemåt och börja ladda upp inför kvällens festligheter. ”Don’t You Worry Child” med den svenska DJ-trion Swedish House Mafia vrålade genom högtalarna och jag dansade omkring endast iförd kalsonger innan jag skulle ta mig en välbehövlig dusch. Kvällens partypåse bestod av sex stycken cider (7,0 procent) med smak av vilda bär och drygt 30 cl importerad vodka av något okänt märke. En nystruken ljusblå Ralph Lauren-skjorta, ett par uppkavlade mörkblå jeans och ett par turkosa låga Converse var kvällens outfit. Kombinationen kvällens partypåse och outfit samt en nyduschad kropp som doftade Armani Code kunde inte sluta med annat än succé tänkte jag när jag låste min lägenhetsdörr. Kvällen var igång.

Jag kände hur tårar strömmade längs mina kinder, hur min andning blev allt mer flåsig och hur världen runtomkring mig krympte samman. Jag satt helt ensam på en bänk inne i centrala Kalmar och grät på ett sätt som jag aldrig tidigare hade gjort. En känsla av ångest rullade som en våg över mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra för att hindra den här extrema upplevelsen. Det var en del folk runt omkring och därför valde jag att avlägsna mig. Jag hoppade upp på cykeln och rörde mig ner mot hamnen framför Kalmarsalen. Där var det folktomt, en plats där jag kunde låta mina känslor komma ut. Vad är det som händer? tänkte jag om och om och om igen. Jag tog min telefon och slog det förbjudna numret, de tre siffrorna som man bara får använda när det är ett riktigt nödläge. 112. I samma stund som jag hörde den första signalen fick jag en enorm skuldkänsla, varför ringde jag 112 när jag egentligen inte befann mig i en nödsituation? Var det olagligt?

Det här är min version av samtalet som jag minns det:

En okänd kvinnas röst: ”Larmcentralen, du pratar med Eva, vad är det som har inträffat?”

Jag blev helt stel och brast ut i gråt.

”Jag behöver hjälp!” sa jag med en svag, uppgiven röst, full av gråt.

”Vad sa du att du heter?” frågade Eva med klar röst.

”Charlie Eriksson, jag måste prata med någon”, svarade jag med fortsatt svag röst.

”Charlie, var är du någonstans?”

”Jag är nere vid havet, vid Kalmarsalen … jag måste verkligen ha hjälp.”

”Har du druckit alkohol? Vad gör du nere vid havet? Kan du vara snäll och lugna dig!”

”Jag är full, men jag behöver hjälp NU! Jag gillar havet!” Jag kände hur jag började bli arg.

”Jag hör att du är full, men hur kan vi hjälpa dig?”

”Skicka hit någon som kan hämta mig, jag måste prata med någon. Jag mår inte bra.”

”Jag tycker att du ska ta kontakt med psykakuten på sjukhuset.”

”Jag behöver hjälp NU, kan du skicka hit en ambulans eller en polis som kan hämta mig och köra mig till sjukhuset?” Nu anade jag en känsla av otrevligt bemötande och blev arg och kaxig.

”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Jag föreslår att du ringer en taxi som kan köra dig till akuten”, sa Eva med kall och okänslig ton.

”Jag kommer fan inte ringa någon jävla taxi, kan du skicka hit någon som kan hämta mig. Jag behöver hjälp, jag behöver någon att prata med och det är NU!”

”Nu gör vi så här, du är påtagligt påverkad av alkohol och jag bedömer det som lämpligast att du själv ringer efter en taxi som kan köra dig till psykakuten. Mer än så kan jag inte göra just nu.”

”Då skiter jag väl i den här jävla hjälpen då om du inte kan hjälpa mig ditt jävla svin. Jag kommer aldrig mer att ringa det här jävla numret eftersom ni ändå inte kan hjälpa till!”

”Charlie, gör nu inget dumt!”

”Du kan ha ett helvete, hej då!”

Jag avslutade samtalet, lade telefonen på marken och sprang ner till kajkanten. Först ville jag hoppa i det kalla grå vattnet för att få ett slut på min ångest. Men jag nöjde mig med att sätta mig på kanten och glo ner i vågorna som slog mot kajkanten. Det blev helt tyst inom mig.

Attack 2 – Sjukhuset

Lördagen inleddes med en riktigt god frukost. Alkoholen från kvällen innan fanns fortfarande kvar i kroppen och jag kände mig allmänt seg. Den här dagen skulle bli en slappdag. Efter några timmar i soffan med diverse filmer var det dags att återigen börja tagga för en utekväll med grabbarna. Partylistan på Spotify rullade och sakta men säkert började festsuget triggas igång och jag tog några mindre danssteg i samband med matlagning och disk, humöret var glatt och jag såg fram emot kvällens aktiviteter. I vanlig ordning tog jag en lång varm dusch och dränkte min kropp i riktigt manlig doft. Kvällens partypåse var snäppet vassare än kvällen innan, antalet cider hade ökat till åtta och vodkan steg till dryga 40 centiliter, en bra fylla var att vänta.

Untz, untz, untz, untz … basen dunkade mellan väggarna på ökända Tullslätten. Efter flera olika drinkspel, urdrucken alkohol och munblossande på balkongen rullade vi vidare ner till Krögers uteservering som var välfylld av festsuget folk som vanligt. Alkoholen flödade och främst var det roséflaskor som beställdes in, det var verkligen något speciellt att sitta på en uteservering i vårvärmen, dricka ett glas rosé, tända en cigarett och ta några bloss i gott sällskap, en liten magisk stund. På Krögers var möjligheterna till dans minimala, därför gick delar av vårt grabbgäng vidare till Vallen som hade en yngre publik och mycket dans. Den här kvällen var det gott om kända ansikten på plats och det var en riktigt trevlig stämning. Det blev som rullandebandprincipen inne på Vallen: baren – dansgolvet – toaletten om och om igen utan några avvikelser. Med andra ord – det var en helt vanlig utekväll.

När klockan närmade sig 01.30 började jag känna att det hade blivit lite för mycket alkohol, fyllan var påtaglig. Det var på tiden att jag begav mig hemåt. Jag hämtade min jacka i garderoben och gick ut för att försöka hitta min cykel i det kaos som kallades cykelparkering. Färden hem blev ostadig och oklar, troligtvis bröt jag mot de flesta trafikregler som fanns. Jag minns inte riktigt vilken väg jag cyklade, men hem kom jag i alla fall.

Jag låste upp dörren och gick in i lägenheten. Känslan från gårdagskvällen kom smygande, det var en stark känsla av ångest och oro. Det gick en eller kanske två minuter, sedan var ångesten så stark att jag inte kan sätta ord på den. Vad hände? Vad skulle jag göra? Det surrade i huvudet, och min första impuls var att ringa efter hjälp. Men det hade ju inte fungerat kvällen innan. Jag svepte två eller tre cider i ett försök att dämpa den pågående ångestattacken. Det hände ingenting, förutom att ångesten blev allt starkare. Jag kände hur andningen ökade och jag flåsade. Jag handlade utan att tänka efter, på några minuter hade jag svalt ett okänt antal Alvedon. Någonting sa mig att det här inte var någon bra kombination och jag ringde än en gång det förbjudna numret. 112.

Det här är min tolkning av samtalet.

”Larmcentralen, du pratar med (okänt namn), vad har inträffat?”

”Ni måste hjälpa mig. Jag har försökt att ta livet av mig.” Jag storgrät och kände mig uppgiven.

”Vad heter du och var är du någonstans?”

”Charlie Eriksson, jag är hemma. Jag mår inte bra.”

”Okej, Charlie. Var bor du? Vad har du gjort?”

”Bisterfeldsvägen 4. Jag har svalt en mängd Alvedon och druckit mängder av alkohol.”

”Var det Bisterfeldsvägen 4? Okej, det låter inte bra. Hur mår du just nu?”

”Ja! Jag känner ingenting än, men har snabb andning. Ska jag gå ut?”

”Ambulansen är på väg till dig Charlie. Kan du ta dig ut ur lägenheten och möta den?”

”Ja, jag är ute nu, sitter vid vägkanten.”

”Vi fortsätter att prata tills ambulansen kommer fram.”

Jag la på luren och ringde min exflickvän.

”Hallå!”, svarade hon.

”Hej, jag har försökt att ta livet av mig!” Jag brast ut i gråt igen.

”Har du ringt efter hjälp?”

”Ambulansen är på väg.”

Samtalet bröts.

Jag skickade sms till mina tre bröder och till mina föräldrar, skrev vad som hade hänt och avslutade med hur mycket de betydde för mig och att jag älskade dem.

Plötsligt lyste ett starkt ljus rakt in i mina ögon. Ambulansen hade anlänt och ut klev två män i medelåldern. Båren kördes fram och jag fick hjälp att ta mig upp, den rullades in i ambulansen. Där inne var det ett otroligt starkt ljus och en stark känsla av obehag väcktes. Sjukvårdaren rabblade upp frågor och jag svarade så gott jag kunde. Resan till sjukhuset tog ungefär fem minuter och ambulansen körde direkt in på akuten. Min telefon ringde och sjukvårdaren bad mig att besvara samtalet, det var polisen. Mitt exflickvän hade lagt på när vi pratades vid och hon hade omedelbart kontaktat polisen för att skaffa hjälp till mig. Men jag hade ju fått hjälp och polisen litade på mina ord och samtalet avslutades.

När bakdörren öppnades stod en ambulansman och två personer i vita rockar och väntade. De flyttade mig till en annan bår och körde in mig till ett hörn där jag blev omhändertagen av ytterligare två personer i vita rockar. Jag var vid medvetande hela tiden och höll telefonen hårt i handen. Jag minns att jag undrade varför inte någon av mina familjemedlemmar svarade på mina sms eller samtal. Jag kände mig totalt ensam och övergiven.

Efter en dryg timme började jag inse allvaret i situationen. Jag låg på en bår på akuten, med grejer i armarna och drack kol för att neutralisera medicinen. Andningen började bli tung, den vitklädda kvinnan som övervakade mig ställde frågor som jag inte längre kunde svara på. Jag kämpade för att överhuvudtaget kunna andas. Kroppen började skaka, ögonen föll ihop och min enda tanke var att nu dör jag.

”Han har fått en panikångestattack!”

En kvinnoröst väckte mig. Vad hade hänt? Jag kände att mina ben fortfarande skakade men andningen hade återgått till det normala. När jag fick ögonkontakt med den vitklädda kvinnan slutade hon plötsligt att prata med sin kollega, uppenbarligen skulle jag inte höra deras konversation. Jag frågade hur läget var och vad som skulle hända med min kropp eftersom jag fått i mig så stora mängder Alvedon och alkohol. Svaret var rakt och ärligt.

”Antingen har levern tagit skada och då har du mycket liten chans att överleva eller så är den oskadd och då är det ingen fara med dig. Mer vet vi inte förrän svaren på proverna kommer.”

Känslan som drabbade mig när orden trängde in i mitt medvetande var obeskrivlig. Låg jag här och väntade på att dö? Jag kände mig inte särskilt sjuk, men med facit i hand vet jag att det troligtvis berodde på att alkoholen dämpade det mesta i kroppen.

”Vi kommer att ha kvar dig över natten för att invänta svar på proverna, du kommer nu att bli flyttad till en avdelning där du ska få ett eget rum.”

Tre nya personer i de obligatoriska vita kläderna kom gående emot mig och presenterade sig artigt innan de rullade iväg mig genom en lång korridor. Jag slöt ögonen och litade på att de visste vart de skulle föra mig. Rummet jag kom till var helt vitt och sterilt, mysfaktorn var noll. Men å andra sidan ska det väl inte vara mysigt på ett sjukhus? Det fanns en tv och någon form av anläggning som de kallade för radio. Jag gjorde några sista försök att få tag i någon familjemedlem, men utan framgång. De sov förmodligen och jag tänkte att det var nog bra om jag också försökte få lite sömn. Inom kort somnade jag.

”Aj!” Jag skrek högt när jag kände att någon tryckte in ett vasst föremål i min arm. Det visade sig vara något slags nål som skulle sitta där om jag behövde dropp. ”Hur mycket är klockan?” frågade jag den okända vitklädda personen. ”Ungefär fyra”, svarade hon. Jag somnade igen.

En läkare kom in i rummet på morgonen.

”Charlie?”
”Mm”, svarade jag.
”Hur mår du?”
”Jag vet inte, trött.”
”Provsvaren har kommit.”
”Okej?”
”Vad vi kan se har levern inte tagit någon skada, men vi vill ha kvar dig för fortsatt observation under dagen.”
”Vilken tur! Jag går ingenstans.”
”Vila nu så ses vi senare”, sa läkaren och gick.

Ett gitarrsolo brakade loss och hela sängen vibrerade, vad var det nu? Jaha, min telefon ringde! Det var mamma. Jag svarade med trött röst och hörde direkt hur orolig hon var. Hon och pappa satt i bilen på väg till Kalmar. Ännu ett gitarrsolo hördes, den här gången var det min ena bror. Han och mina två andra bröder var även de på väg till Kalmar. Familjen beräknades vara hos mig inom två till tre timmar. Dessa timmar kändes som en evighet, och jag fördrev tiden med att titta på trav på tv och ha långa telefonsamtal med föräldrarna i bilen.

”Charlie ligger i rum åtta” hörde jag en kvinnoröst säga. Bröderna hade anlänt. Det var en otrolig lättnad att ha några närstående vid min sida i allt det här svåra. Och rätt som det var kom också mina föräldrar. Det blev en tryckt stämning i rummet, allvaret kom upp till ytan. Jag behövde hjälp och det kom som en blixt från en klar himmel för min familj.

Efter ett samtal med en psykolog skrevs jag ut från sjukhuset, faran var över och jag skulle få kontakt med psykiatrin på hemmaplan, det vill säga på Västkusten där jag skulle tillbringa sommaren. Nu hade jag fått det jag behövde. Hjälp.

Attack 3 – Sommaren 2013

Efter en veckas vila i Uppsala hos bröderna återvände jag till Kalmar för första gången sedan sjukhusbesöket. Jag skulle skriva klart och redovisa B-uppsatsen i turism innan flyttlasset skulle gå till Västkusten och min hemstad Falkenberg.

Veckan gick snabbt och mamma anlände till Kalmar, lägenheten skulle plockas ur och städas inför den kommande uthyrningen. Det blev ett fullt förråd, en överfull bil och en del grejer till bättre behövande innan vi kunde städa lägenheten och lämna en kust för en annan.

Jag var hemma, på platsen där jag hade tagit mina första steg, lärt mig cykla, sparkat boll, busplingat och faktiskt haft hela min uppväxt. Här kände jag mig trygg. Men redan efter en halvtimme hämtade jag ut en hyrbil och körde upp till Göteborg för att hälsa på en av mina närmaste vänner. Den helgen skulle vi gå på Summerburst som ägde rum på Ullevi. Förväntningarna var skyhöga, resultatet blev väl sådär. Den enda som verkligen levererade på scen var Axwell. Ståpäls.

Efter en vild helg i Göteborg började vardagslivet i Falkenberg. Jobba, äta, sova, träna – om och om igen. Jag tog kontakt med psykiatrin i Halmstad som skulle återkomma med en tid för utvärderingssamtal. Det tog ungefär två veckor, men då genomfördes ett möte med en läkare och jag fick berätta om allt som hade hänt i Kalmar. Det blev läkarens underlag för att slussa mig vidare till en lämplig psykolog och fatta beslut angående medicinering. Sertralin sattes in omgående, det är en medicin som de flesta erbjuds som kontaktar psykiatrin. Men jag visste ingenting utan tog emot receptet. På vägen hem googlade jag på Sertralin och det var skrämmande att se alla synpunkter på den här medicinen. Ord som ”allt blev värre”, ”självmordsbenägen”, ”åt helvete” och liknande var överrepresenterade. Hur skulle jag reagera?

Vardagen rullade på och det fungerade relativt bra med jobbet, trots att medicinen hade biverkningar, främst i form av kraftigt illamående. Men efter en tid hände något, precis som det oförklarliga som skedde i Kalmar. Det började som en helt vanlig dag. På eftermiddagen spelade jag nio hål på golfbanan med en av mina bröder innan jag kom hem. Jag var ensam hemma och kollade på film och rökte några cigaretter på altanen i den sena sommarkvällen, allting kändes bra. Men plötsligt upplevde jag att en otroligt stark våg av ångest sköljde över mig. På några minuter hade jag gått från ett helt normalt tillstånd till full panik. Ångesten ledde till snabbare andning och högre puls och jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Jag ringde mamma som i sin tur ringde 112 och efter det kontaktade hon min bror som kom och såg till att jag lugnade mig. Sedan körde han mig till psykakuten på sjukhuset i Halmstad efter att i samråd med en sjuksköterska ha kommit fram till att det var den bästa lösningen.

Väntrummet på psykakuten var tomt, det var bara jag som hade psykiska problem den fredagskvällen. En sjuksköterska noterade min närvaro och tog ett alkoholprov som bevisade min nykterhet. Efter ett möte med en annan sjuksköterska bestämdes det att jag skulle skrivas in på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) över natten för observation och övervakning. Vid inskrivningen mätte och vägde de mig, den aktuella längden var 183 cm och vikten 64 kilo. Personalen frågade om jag åt all mat, jag svarade att jag var otroligt kräsen och inte speciellt förtjust i sjukhusmat. De skrattade och en dem sa: ”Om han gillar mat? Han väger ju ingenting, pojkspolingen.” Det gemensamma skrattet lättade upp stämningen i undersökningsrummets sterila miljö.

Mitt rum låg längst ner i korridoren och var modernt inrett. Avdelningen verkade nybyggd, men som alltid i sjukhusmiljö var det kalt och otrivsamt. Jag fick en mugg med flytande Theralen (lugnande) och somnade som en stock.

Det är inte tillåtet att ha sin telefon på PIVA på grund av sekretessen (man får inte ta några kort). Det enda jag kunde underhålla mig med var att prata med personalen och bläddra i diverse tidningar. Tiden gick långsamt, en dag kändes som en vecka. Jag visste inte hur länge jag skulle vara kvar, det var en dag i taget som gällde.

Det finns många föreställningar om de patienter som vårdas inom psykiatrin på svenska sjukhus. Men att ”psyket”skulle vara en helt galen plats där de sjukaste människorna hamnar kändes inte helt klart när jag själv vårdades där. För det första: patienterna var inte helt galna, för det andra: personalen skapade en mycket god stämning och för det tredje: psyket var inte som det framstår i filmer. Där fanns inga spöken och det dödades inga människor. Vi patienter kollade på tv, läste tidningar, spelade kort, tog en cigarett på rastgården eller vilade på våra rum. Men en film som speglar hur det verkligen är på psyket skulle troligtvis aldrig bli någon biosuccé och vad vore världen utan alla fördomar? Utan kunskap skapas osäkerhet och ur osäkerhet uppstår falska sanningar, det vill säga lögner.

Efter fyra dagar på PIVA blev jag utskriven. För att jag inte skulle stressa och direkt hoppa in på jobbet åkte jag med min käre far till vårt sommarställe som ligger vid en sjö i de småländska skogarna. Det är en plats för lugn och ro, den är som balsam för själen och fyller energidepåerna till max. Vi var där från onsdag till lördag och det var verkligen välbehövligt att komma ner i varv och rensa tankarna på ett hälsosamt ställe i tryggt sällskap. När vi kom hem igen blev det grillkväll i trädgården, hela familjen var samlad utom min äldsta bror som var kvar i Uppsala över sommaren. Veckan därpå blev det återigen ett besök på psykiatrin i Halmstad, läkaren kände till mitt besök på PIVA och det diskuterades. Resultatet blev sjukskrivning på halvtid och en ökad dos Sertralin, dubbel dos löd ordern.

Genom att läsa om orsaken till min sjukskrivning fick jag en etikett på mitt sjukdomstillstånd och ord på mina psykiska besvär. Jag hade drabbats av en depression enligt dessa papper. Min första tanke var: ”Jaha, är jag deprimerad?”, jag som trodde att en deprimerad person alltid var ledsen och inte gjorde något annat än att borra ner huvudet i kudden och aldrig steg ur sängen. Ständig ledsenhet höll en deprimerad person hemma och isolerad från omvärlden. Men tydligen var det bara föreställningar som jag hade, jag befann mig i en depression och jag kände mig ändå stundtals helt ”normal”. Jag jobbade, hittade på saker med vänner och familj och försökte leva ett vanligt liv. Det enda som skiljde sig från mitt normala tillstånd var tröttheten som hela tiden smög sig på. Jag orkade inte lika mycket, men viljan att göra saker var fortfarande stark. Den ständiga tröttheten ledde till rastlöshet.

Efter att sjukskrivningen började gälla arbetade jag halvtid sommaren ut. Den här sommaren jobbade jag på Shell/7-Eleven som kassabiträde. Det kändes speciellt att vara sjukskriven på grund av en psykisk åkomma, jag såg ju inte sjuk ut. Ingen av mina kollegor eller chefer kunde se på mig hur jag mådde, ingen kund kunde bedöma mig efter mitt yttre. Att vara psykisk sjuk är verkligen att leva med en smärta som ingen kan se. När man bryter benet får man ett stort gips och kryckor men när man är psykiskt sjuk får man ingenting. Hade det underlättat med en skylt där det stod att man faktiskt var sjuk? Men inte nog med att jag faktiskt var sjuk, jag kände mig också dum som hade en psykisk åkomma eftersom det tvingade mig att sätta ord på något som jag själv knappt visste var det var. Konsekvenserna av det här blev oklarheter och många frågetecken.

Jag har aldrig känt mig så naken som när jag satt öga mot öga med min psykolog. Hon radade upp fråga efter fråga och jag avslöjade saker om mig själv som ingen annan hade en aning om. Ett starkt band knöts mellan psykologen och mig, jag litade på henne och hon ville mig väl. Varje samtal varade i drygt en timme och den här proceduren upprepades ungefär sex eller sju gånger under sommaren. Efter varje samtal kände jag mig hoppfull och såg ljust på framtiden. Att gå hos en psykolog var som att städa ur sig själv inombords, bearbeta det som varit och planera för det som skulle komma. Dessa samtal gav mig många nya perspektiv på saker och ting i livet, men rent medicinskt tror jag inte att samtalen gjorde några underverk.

Psykologen skrev upp mina förväntningar, mål och en del annat på en tavla. När jag såg hur hela tavlan blev full av röd färg från hennes penna förstod jag att det här inte var ett hållbart sätt att leva. Mina krav på mig själv var på tok för höga. Det var inte konstigt att mina studiekamrater i Kalmar ibland skämtade om att om de skulle bli sjuka och tvingas till operation skulle de hellre utföra den i min lägenhet än på sjukhuset eftersom jag hade kliniskt rent hemma. Kombinationen av höga krav på mig själv och saker jag inte bearbetat ordentligt tidigare i livet hade gjort att jag hamnat i en depression. Min väns bortgång hade jag skjutit åt sidan, förhållanden som tog slut ville jag aldrig prata om och dessutom hade flera släktingar gått bort under den senaste tiden. Den här sommaren var inte någon annan sommar lik. Banden till familjen hade blivit oerhört mycket starkare och jag fokuserade på att ha kvar mina närmaste vänner samt att hela tiden försöka sätta min egen hälsa i första rummet eftersom jag trots allt var sjuk. Det svar en person oftast ger på frågan ”Läget?” är ”Bra”, men det har visat sig vara den vanligaste vita lögnen bland oss människor. På detta sätt levde jag hemligt sjuk hela sommaren inför de människor som inte kände mig så väl. Mitt skydd blev svaret: ”Det är bra.”

Nice – en dröm blev nästan verklighet

Den 26 augusti 2013 var en helt vanlig måndag för många människor – första dagen på en arbetsvecka eller ännu en semesterdag – men för mig var den något alldeles speciellt. Det var den dag som jag hade längtat efter hela sommaren, en dag som betydde mer än övriga datum i almanackan. Det var nu mitt stora äventyr skulle börja! Flyget till Nice avgick från Kastrup i Köpenhamn klockan 14.20.

Alarmet på mobilen ringde redan klockan sex. För första gången på hela sommaren kändes det som att jag flög upp ur sängen och svävade in i duschen. Solen sken och jag var förväntansfull. Tåget från Falkenberg skulle avgå strax efter sju och min mor och jag var på plats i god tid och väntade i den gassande morgonsolen som lyste upp perrongen och de morgontrötta personerna. Tåget rullade in och jag sa adjö till min mor. Det var trångt, men jag lyckades hitta en sittplats, vilket var skönt med tanke på min tunga packning. En konduktör hjälpte mig att få undan väskan från mittgången. Jag pluggade in mina hörlurar, lutade mig tillbaka och slappnade av. Jag var på väg till Frankrike.

En ung kvinna i incheckningsdisken hälsade mig välkommen på danska. Jag sträckte fram mitt boardingkort och pass. När jag lyfte upp väskan på rullbandet visade vågen 25 kilo, högsta tillåtna vikt var 23 kilo. Utan att riktigt förstå den grötiga danskan bestämde jag mig för att betala för övervikten, 1050 kronor blev det. Det spelar ingen roll, tänkte jag, för jag ska flytta till Frankrike och leva drömlivet.

Det var inte speciellt sköna flygstolar, men eftersom jag är en smal människa kunde jag sätta mig tillrätta på ett schyst sätt. När flygplanet hade lämnat marken och skylten med säkerhetsbältet släcktes tog jag fram mobilen, pluggade in hörlurarna och tryckte på play. ”Talkin’ Bout A Revolution” med Tracy Chapman började spelas. En låt som jag förknippar med ordet resa. Det var den jag lyssnade på när jag skulle sova i Thailand, jag brukade spela den när jag körde bil, den spelades flitigt när jag åkte tåg till Göteborg för att hälsa på min dåvarande flickvän och mina vänner, och den har gett mig styrka när jag varit svag. Det är en låt som har varit med mig på både fysiska resor och min egen livsresa.

Flyget till Nice tog drygt två och en halv timme. Vid inflygningen till Nice Airport var vyerna som jag sett dem på Internet, det azurblå vattnet i kontrast till det bergiga land- skapet. Synen fyllde mig med en härlig känsla, det här skulle bli helt fantastiskt.

När jag kom ut i ankomsthallen möttes jag av två personer som representerade skolan jag skulle studera på. Jag var den enda som anlände den dagen, därför gick vi raka vägen till en liten trång bil där mina väskor knappt fick plats och värmen var outhärdlig, det fanns ingen AC. Första stoppet var IPAG, universitetet som låg i de centrala delarna av Nice. Där träffade jag en person som var ansvarig för utbytesstudenterna och en kvinna som förmedlade bostadskontakter. Samma kväll skulle jag titta på den första lägenheten, en visning som jag själv ställde in eftersom jag var trött efter resan.

Jag tog mig till det hostel som jag hade bokat för de tre första nätterna då jag skulle kolla upp potentiella lägenheter. Det låg i den gamla staden, en mycket vacker plats och med otroligt attraktivt läge nära Promenade des Anglais och den långa stranden. På hostel delar man rum med andra och det är tjusningen med den här typen av boende. Det ger en chans att träffa många intressanta människor.

I mitt rum fanns det fyra sängar, men det låg bara en väska i rummet. Alltså skulle vi bara bo två personer i ett rum för fyra, gott om plats tänkte jag. Någon timme senare kom det in två tjejer. Trevligt! De var från Australien och vi kom snabbt bra överens. Ellie och Kyarna var båda äldre än jag och relationen blev syster/bror, de ville gärna ha mig med i sitt sällskap. Redan första kvällen blev det gemensam middag följt av några drinkar på en bar. Vilket härligt välkomnande och vilken bra start på mitt äventyr! Mina underbara rumskamrater skulle stanna i Nice till torsdagen, så vi tillbringade fyra dagar ihop.

Monaco, Monaco och åter Monaco! Vilket fantastiskt ställe! Trots att jag tidigare hade besökt det lilla furstendömet och visste vad som väntade blev jag helt blåst av stolen. Jag fullkomligt älskade den lyxiga och pampiga miljön med de exklusiva bilarna, gigantiska båtarna, stilrena byggnaderna och alla de välklädda människorna (med undantag för ett fåtal turister).

Det är här jag ska bo, var min inre känsla och bara tanken gav mig gåshud över hela kroppen. Jag hade hittat hem och jag var ett enda stort leende under hela vistelsen. Allt jobbigt jag varit med om den senaste tiden var som bortblåst, jag var på mitt nya favoritställe, just då och där kunde ingenting få min lycka att försvinna, jag var i mitt himmelrike.

Ellies och Kyarnas äventyr skulle fortsätta och de satte kurs mot Kroatien. Själv blev jag kvar i Nice, en utbytesstudent från Sverige som varken förstod eller pratade franska. Stranden blev min frizon, här kunde jag slappna av utan att känna mig ensam. Det kändes som att alla solbadande människor var en enda familj, ingen var ensam här. Och hela tiden gnagde tankarna i mitt huvud. Är det så fantastiskt att bo i Nice? Jag har inga vänner här. Jag kan ingen franska. Hur kommer det vara i skolan? Kommer jag att klara av alla utmaningar i mitt nuvarande psykiska tillstånd? Frågorna var hur många som helst och det enda svaret jag hade var ”jag vet inte”. Det passade till allt.

Det som fick mig att återvända till Sverige stavades tryggheten som fanns hemma. Tryggheten i form av familj, vänner, språk, skolsystem, min perfekta lägenhet med mera. Det här visade sig vara otroligt viktiga faktorer som jag behövde mer än någonsin i det reducerade psykiska tillstånd jag befann mig i. När beslutet var fattat och min flygbiljett var bokad var lättnaden enorm. Jag kunde slappna av och njuta av varenda minut i den tropiska värmen i den magnifika staden Nice.

För att knyta ihop trådarna var utbytesterminen i Nice något som jag verkligen sett fram emot. Men i mitt tillstånd blev utmaningen för stor och jag tror inte att upplevelsen hade varit värt mödan. Att avbryta äventyret och åka hem var rätt beslut just då.

Attack 4 – Middagen

Måndagen den 2 september landade flyget på Kastrup, jag var på väg hem från Nice. Det efterlängtade äventyret i Frankrike blev bara en vecka långt, men jag var nöjd med vistelsen och det kändes skönt att vara på hemmaplan igen. På tåget från Köpenhamn till Falkenberg kände jag mig löjligt brun, solen hade tagit mer än vad jag trodde. Jag ska se till att unna mig minst en semesterresa varje år, tänkte jag, det är livskvalitet och om jag har lärt mig något under min sjukdomstid är det just att varje ögonblick är värt att njuta av. Livet går inte i repris.

Bilen var överfull av mina grejer och musiken dunkade på högsta volym. Min återkomst var ett faktum, jag rullade mot mitt andra hem, mot staden som förvandlat mig från ungdom till självständig vuxen. Det kändes inte alls bittert, trots att det inte hade blivit som jag hade tänkt. Energidepån var fullt laddad efter semestern i Nice och det skulle bli fantastiskt roligt att träffa alla kompisarna igen, en hel sommar hade passerat sedan vi sist sågs. Det var med lättnad som jag varje minut kom allt närmare min lägenhet, min trygghetszon, mitt hem.

När jag klev in genom dörren blev jag överraskad, jag hade glömt hur fin och fräsch min lägenhet var. Jag skrattade gott för mig själv och tänkte att det här är ett top notch-boende, här kan jag leva ut mina inredningsdrömmar. Det tog inte många minuter innan jag var igång med att fullborda förändringar i lägenheten, möbler flyttades runt och inredningsdetaljer byttes ut mot nya. Ett ljudsystem köptes in och jag älskade basen, den var som grädden på moset i mitt hem, men det är inte säkert att grannarna blev lika förtjusta i min investering. Lägenheten kändes perfekt, den var i konsensus med min image. Det vill säga att den var exemplarisk och felfri.

Allteftersom jag sprang runt i staden och uträttade olika ärenden träffade jag på bekanta ansikten. De flesta reaktionerna var i stil med ”Vad fan, är inte du i Nice?” Jag hade bestämt mig för att säga att språkbarriären och den sociala missanpassningen nere i Frankrike ledde till att min motivation minskade. Jag höll mig till den versionen, helt felfritt, precis som allt annat var omkring mig.

Första skoldagen var trevlig, att träffa alla människor var kul eftersom de flesta undrade varför jag inte var i Frankrike. Jag använde min undanflykt flitigt och ingen genomskådande den efter vad jag kunde märka. Allt gick enligt planen, jag hade full kontroll över situationen.

Den första som undrade över min närvaro var Rebecka. Vi hade sprungit på varandra tidigare under sommaren, på Stockholmsveckan i Visby. Efter att hon konfronterat mig med sina frågor kände jag ännu mer hur rätt det var att vara på hemmaplan.

Jag körde tillbaka bilen till Falkenberg och vände med tåg mot Kalmar. Under resans gång gick Facebookchatten varm och den viktigaste var den med Rebecka. Jag frågade lite skämtsamt om jag fick bjuda henne på middag och hennes svar blev ja. Vad har jag nu ställt till med? tänkte jag och skrattade lite. Passageraren bredvid tittade konstigt på mig. Jag kände mig otroligt taggad för allt som väntade i Kalmar. En ny termin, nya kurskamrater, umgås med alla kompisar, träna på Actic och nu även en middag med Rebecka. Ojoj, livet var på topp! Var allt det här för bra för att vara sant?

Den 13 september stod jag i köket och förberedde middagen. Rebecka sms:ade att hon var på väg och jag blev nervös, förväntningarna från min sida var höga, som alltid. Pling – det ringde på dörrklockan. Jag öppnade och där stod hon i en vacker blå klänning och ett leende som spred värme. Hon hade kommit och kvällen var igång, allting kändes riktigt bra. Maten var vällagad och stämningen lättsam. Vid midnatt rundade vi av kvällen och det var dags att säga adjö, jag stängde dörren och drog en lättnadens suck. Allt hade gått enligt planerna.

Några minuter senare kände jag hur en enorm våg av ångest sköljde över mig. Känslan var bekant, det höll på att hända igen och jag kunde inte förhindra det på något sätt. Alkoholen stod kvar på bordet och jag svepte två cider och två glas rosé inom loppet av några få minuter och blandade det med ett stort antal Alvedon. Jag hade gjort det igen, ett desperat försök att bli av med den obegripliga enorma ångestkänslan som sköljde över mig. Jag ringde Rebecka och bad henne att komma tillbaka eftersom jag insåg att något allvarligt skulle hända. Hon förstod ingenting och jag lade på för att om igen ringa det förbjudna numret 112. En ambulans tillkallades. Jag fick outhärdliga smärtor i magen, skyndade mig ut ur lägenheten och ställde mig vid vägkanten. Men magsmärtorna var så svåra att jag tvingades lägga mig på marken. Jag skrek ut min smärta. Ett strålkastarljus bländade mina ögon, jag trodde det var ambulansen. Men det var en cykel. Fan, hann jag tänka, nu kommer det någon okänd när jag ligger här på marken och skriker. Men det var Rebecka, tack gode Gud för det. Kort därefter kom ambulansen och de körde mig till akuten där Rebecka var med mig hela tiden. Vilken hjältinna hon var! Hon höll hårt i min hand, själv var jag mest uppgiven och förtvivlad över det som inträffat. Jag som hade trott att jag klättrat några steg uppåt, men det här var ett platt fall till botten. Jag skulle bli tvungen att kämpa mig upp igen.

Efter att ha varit på sjukhuset vid den första intoxikationen i maj var jag bekant med de rutiner som skedde på akuten. Jag träffade diverse människor i vita kläder, drack kol och lämnade kissprov. Det kändes som att allt gick per automatik. Jag hade ingen direkt ångest eller oro inne på sjukhuset, Rebecka var ett bra stöd och inom mig kände jag mest ilska för att jag hade fallit ner från trappan som gick mellan lycka och depression. Jag blev inlagd på medicinavdelningen och fick ett eget rum ännu en gång. Rebecka var kvar till klockan tre, sedan gick hon hem för att sova, men jag visste att mina föräldrar var på väg. Jag somnade omgående, men vaknade ganska snabbt igen när en sjuksköterska skulle ta blodprov. Precis som vid första besöket i maj somnade jag om.

Mina föräldrar kom och stämningen lättade för mig, men för dem kändes det antagligen mycket jobbigt. De kunde förmodligen inte förstå hur det här kunde hända igen, jag hade ju visat tecken på bättring, allt skulle ju bli bra när jag var tillbaka i Kalmar. Jag blev lovad tid hos en psykolog och det kändes tryggt när jag lämnade sjukhuset. Om igen åkte jag till mina bröder i Uppsala för att vila upp mig.

Attack 5 – Läkaren ”Vi tror tyvärr inte att han kommer överleva”

Tentavecka, vilket innebar heldagar med plugg och humörsvängningar från ”jag kan allt nu” till ”jag har noll koll”. På det viset pendlade det dessa dagar. Just den här veckan tillbringade jag mesta tiden med Rebecka, vi hjälptes åt med plugget och det kändes som ett vinnande koncept. Hon hade studerat flitigt och hade goda kunskaper, medan jag som vanligt var ute i sista minuten för att lära mig allting. Men som tidigare kändes det ändå som att den här tentan skulle bli en ”piece of cake”.

Mellan kl 9 och 12 satt jag i tentasalen. Det var något speciellt att sitta där, man kunde ta på den spända stämningen. Det enda ljud man hörde var pennor som raspade på pappren, djupa suckar, prassel och snoriga näsor som snöts. Miljön var inte ultimat för min del. När jag pluggade hemma hade jag gärna på hög musik i kombination med något tv-program och öppet fönster för att släppa in naturens ljud. Med andra ord – jag gillade inte tystnaden som låg som ett täcke över tentasalen.

Det var fyra frågor som skulle besvaras och det kändes som att jag fick ur mig det jag kunde, magkänslan sa att tentan borde vara godkänd och det lyssnade min kropp på. Jag la den bakom mig i samma ögonblick som jag gick ut ur salen.

Efter tentan skulle jag hjälpa Rebecka med hennes flytt från studentrummet till den nya bostaden. Hennes korridor fylldes med låda efter låda och det var betydligt mer grejer än vad vi först hade räknat med. Var det här verkligen bara en vända med bilen? Det såg inte riktigt ut så ut. Men efter mycket om och men lyckades vi trycka in allt och grejerna transporterades till den nya lägenheten. Städningen av studentrummet gick snabbt, allting flöt på bra.

Jag kände mig trött och sliten efter allt plugg under veckan och den avklarade tentan. Nu återstod bara det roliga, att packa in och inreda den nya lyan. Men det kändes som om högen med grejer aldrig minskade. Då och då tog vi oss tid för fruktstund, det var äpplen som vi hade pallat vid kolonilotterna utanför min lägenhet. Det var välkommet med en paus i flyttröran.

Jag hade ingen plan för kvällen trots att det hade varit tenta, vilket oftast brukade firas med tentaslask. Rebecka skulle iväg på någon tillställning, men för mig såg det ut att bli en lugn hemmakväll. När klockan närmade sig sex var lägenheten i ordning och alla flyttkartonger uppackade. En timmes kvalitetstid blev det innan jag tog på mig skor och jacka för att röra mig mot Stensö. Vi kramade varandra, hon tackade för hjälpen och sa adjö i dörröppningen.

Jag pluggade in mina hörlurar i öronen och tryckte på play. ”Alive” med Empire of the Sun dånade på högsta volym när jag cyklade genom ett grått och småregnigt Kalmar ut mot mitt hem på idylliska Stensö, en cykeltur som tar ungefär tio minuter i vanlig hastighet.

När jag kom in i huset kände jag hur den där välbekanta vågen av stark ångest sköljde över mig och lamslog hela mitt kroppssystem. Jag skyndade mig in i min lägenhet. Där tog ångesten helt över och jag tappade kontrollen. Desperat letade jag fram mediciner och lade dem på det röda soffbordet. Jag hade ingen alkohol hemma, men hällde slarvigt upp ett glas med fläderblomssaft. Jag hade fortfarande ytterkläder och skor på mig och musiken tjöt på högsta volym rakt in i mina öron.

Ångesten fick mig att andas snabbare, jag var andfådd och det kändes som att jag höll på att svimma. Jag sjönk ner i soffan. Ångesten var nu som starkast, det går inte att beskriva med ord hur den kändes. Jag hällde ut tabletterna på bordet, de var vita och rosa. Det blev en stor hög, en hög som jag visste kunde leda mig till den hjälp jag behövde. Av någon konstig anledning tog jag en bild på tabletterna och skickade till Rebecka och Patrik, min studiekamrat och närmaste vän på den tiden.

I ren panik tog jag den första näven av högen och svalde med flädersaft. Jag hostade och kände obehag i hela kroppen, men jag fortsatte att trycka i mig tabletter i hopp om att ångesten skulle släppa. Men det hände ingenting, allt var fortfarande lika illa. Någonstans inom mig insåg jag att det var en stor mängd tabletter som hamnat i min kropp. Jag stoppade resterande del i min byxficka och lämnade lägenheten.

Både Rebecka och Patrik ringde flera gånger men jag uppfattade inte samtalen. Jag hade fullt fokus på att bli av med den otroliga ångesten som inte ville släppa greppet. Jag satte mig på cykeln och börjar trampa längs Stensövägen, en enda lång raksträcka. Jag hade Rebecka i telefonen från och till, men ingenting hon sa sjönk in, jag var låst vid tanken på att bli av med ångesten. Men allt eftersom medicinen började verka blev jag mer och mer klar i huvudet, jag förstod att det var en dålig idé att cykla in till stan. Därför svängde jag av Stensövägen för att fortsätta ner till Stensö fiskeläge, den lilla mysiga hamnen där jag brukade sitta och filosofera i takt med att båtarna lämnade eller lade till vid båtplatserna. ”Hemligt nummer” ringde hela tiden, men jag besvarade inga samtal. I hamnen parkerade jag min cykel vid altanen till seglarsällskapets lokal och gick vidare ner till en av bryggorna. Jag satte mig och försökte njuta av lugnet som rådde på mitt favoritställe.

Jag reagerade på ljudet av sirener men hade svårt att urskilja om det kom från musiken som dånade i mina öron eller om det var utifrån. Ångesten hade lagt sig något när jag kom till den här fridfulla välbekanta miljön. Mitt förstånd började återvända och jag svarade direkt när ”hemligt nummer” dök upp på displayen igen. Det var polisen.

Här är samtalet som jag minns det:

”Hallå?”
”Hej, är det Charlie?”
”Ja, vem är du?”
”Jag heter (oklart) och ringer från polisen. En kompis till dig har ringt och sagt att du är i behov av hjälp. Vad är det som har hänt?”

”Jag vet inte riktigt, jag sitter på en brygga i hamnen.”
”Vilken hamn? Är du vid Baronen?”
”Nej, jag är i hamnen vid Stensö, med de röda stugorna.”
”Okej. Hur är det med dig? Din kompis sa att du var ledsen?”
”Det är bra. Jag har mått dåligt ett tag, men just nu är det bra.”
”Okej, ibland är livet jobbigt. Vad gör du nere i hamnen?”
”Jag sitter här nere på en brygga och kollar på båtarna, tar det lugnt.”

”Din kompis sa att du hade tagit tabletter? Har du det?”
”Ja, jag har svalt en stor mängd medicin.”
”Vad var det för medicin?”
”Hmm, ja … det var … eh … hmm … Ipren och en lugnande medicin, Theralen.”
”Vet du hur mycket av de här medicinerna som du har fått i dig? Känner du dig dålig?”
”Kanske x antal Theralen och runt x antal Ipren.”
”Jaha, oj! Sätt dig ner och vila där du är.”
”Jag ligger redan ner här på bryggan, men allt känns lugnt.”

”Polisbilen är snart hos dig. Ligg bara kvar där du är.”
”Jag går till vägen nu, kan möta den där.”
”Känns det bra att resa dig upp? Ligg kvar annars så kommer de dit.”
”Står vid vägkanten nu och hör sirener.”
”Okej, då tackar jag för mig och stort lycka till nu. Allting kommer att bli bra.”
”Tusen tack, hejdå.”

Ljudet av sirener hördes tydligt i den annars tysta kvällen. Ett blått sken blinkade som en discolampa i höstmörkret. Ljudet kom närmare, ett starkt strålkastarljus bländade mig fullständigt och i samma stund slocknade den blå discolampan och sirenerna stängdes av. Det var polisen som körde mot mig, och jag tog ett steg åt sidan för att inte bli påkörd. Polisbilen svängde in till vägkanten och ur bilen klev en manlig, välbyggd polis och en kvinnlig lite smalare, de såg båda hårda ut vid första anblick. Men när de närmade sig såg de lite snällare ut. Den manliga polisen var först framme hos mig.

”Tjena Charlie! Hur är det med dig?”

”Hallå, just nu är det bra, men jag har en stor mängd medicin i min kropp.”

”Vad är det som har inträffat?”

”Jag har mått dåligt ett tag, och så fick jag en ångestattack och försökte dämpa den med medicinen, inte speciellt smart handlat men det var impulsivt.”

”Ska vi ta och köra dig till akuten?”

”Jag vet inte, det kanske skulle vara bra.”

”Ja, en undersökning skulle vara bra. Vill du det?”

”Ja, det är väl lika bra.”

”Kom så sätter vi oss i bilen.”

Vi gick bort mot polisbilen och satte oss i den. Stämningen var hela tiden avslappnad.

”Det här är första gången jag sitter i en polisbil och då är jag oskyldig.”

”Haha, någon gång är alltid den första”, svarade den kvinnliga polisen.

Hon satt bakom ratten och vi började rulla framåt. Jag satt bak med den manliga polisen vid min sida.

”Det låter inte som att du kommer härifrån Kalmar?” sa den manliga polisen.
”Nej, jag är från Falkenberg. Jag har bott här i ett och ett halvt år för studier på Linnéuniversitetet.”
”Då förstår jag. Vad pluggar du?”
”Turismekonomi. Har ni en lugn kväll?”
”Ja, än så länge är det lugnt. Men nu får vi hjälpa dig.”
”Ja, kanske inte det mest spännande uppdraget du har varit på. Här inne bor jag.” Jag pekade mot mitt hus.
”Du har verkligen hamnat i de fina delarna av Kalmar, du måste haft riktig tur när du fick din lägenhet.”
”Jadå, jag trivs bra här på Stensö.”

”Det är buskörning på parkeringen vid IKEA.” En röst hördes ur polisradion.

”Haha, är det de mest spännande som händer ikväll?”
”Haha ja, Kalmar är överlag en lugn stad.”
”Kan tänka mig det.”
”Hur länge har du mått dåligt?”
”Sedan i våras, det har eskalerat under sommaren.”
”Okej, något speciellt som har inträffat?”
”Jag förlorade en nära vän och ett långt förhållande tog slut.”
”Då förstår jag att du har haft det tufft, men du är ung, du har hela livet framför dig.”

Polisbilen rullade in vid akuten och parkerade utanför entrén. Från det att jag lämnade lägenheten hade det gått ungefär 20 minuter.

”Charlie, jag går in och hör om de ska ta in dig direkt eller om du ska vänta i väntrummet”, sa den kvinnliga polisen.

”Okej.”

”Vad var det för medicin och hur stor mängd? Jag ska uppge det till personalen på akuten” frågade den kvinnliga polisen innan hon gick in.

”Ungefär x antal Ipren och x antal Theralen.”

”Okej, jag är strax tillbaka.”

Den kvinnliga polisen lämnade bilen och gick in på akutmottagningen. Jag och den manliga polisen satt kvar. Stämningen var fortsatt lugn och jag kände mig trygg.

”Jag hoppas att det kommer att reda upp sig för dig så att du slipper ta de här medicinerna igen. Du verkar vara en väldigt schyst kille och det kommer att gå bra för dig i livet, ska du se. Alla har vi tuffa perioder, men de gör oss bara starkare.”

”Ja, men det är svårt att hela tiden leva i framtiden. Måste försöka att ta mig igenom det här steg för steg. Jag är på botten och kan bara bli bättre.”

”Vad vill du bli när du blir äldre?”

”Ekonomiskt oberoende.”

”Då kommer vi inte bli kollegor, haha.”

”Nej, det är nog fel yrke för det, haha.”

Stämningen var fortfarande lugn i polisbilen när den kvinnliga polisen återkom och öppnade dörren på min sida.

”De vill ha in dig omgående för undersökning.”
”Då går vi väl in”, svarade jag.
”Vi följer dig”, sa den manliga polisen.

Vi gick in på akutmottagningen och slussades direkt in i en lång korridor där vi möttes av tre kvinnor i vita kläder.

”Hej Charlie, jag heter (oklart) och är sjuksköterska. Kan du vara vänlig och lägga dig på båren där?”
”Absolut, ska bara ta av mig min jacka.”

Jag satte mig på båren och tog långsamt av mig jackan och började vika ihop den, men då rycktes den ifrån mig och de övriga två kvinnorna tog tag i mina ben och min överkropp så att jag hamnade liggande på båren. Jag uppfattade att de var stressade, men jag kände ingenting i min kropp.

Det var som en scen tagen ur en film. De vände på båren och började köra mig framåt. På min högra sida kunde jag se in i ett rum där det var ett helt team med vita kläder som bara väntade på att få göra sitt jobb. Min bår passerade förbi det rummet, det var tydligen inte mig de väntade på. Men när vi rundade hörnet kom vi ändå in i samma rum, fast genom en annan dörröppning. Teamet var avsett för mig. Det kändes underligt att alla dessa människor väntade på mig, jag mådde ju inte dåligt? Jag kände mig mest trött. I samma stund som båren var på plats strömmade alla vitklädda fram, det började pillas här och där och jag tappade uppfattningen om vad som hände runt mig. Poliserna stod vid min ena sida och kollade på allt som skedde.

Från vänster rullades det in en bår. Jag såg att det var en äldre kvinna som låg på den. Jag är inte ensam patient i rummet, tänkte jag. De båda poliserna skakade min hand och önskade mig lycka till, jag svarade något diffust. Jag var inte längre helt medveten om vad som hände. Jag var trött, riktigt trött.

Följande har jag fått återberättat av en läkare:
”Pulsen sjönk till 32 för att sedan rusa upp till 130. Du var i det här läget inte kontaktbar, men reagerade på smärta. När vi testade din känsel reagerade du på smärta, men du kunde inte identifiera var smärtan kom ifrån. Otroligt orolig klättrade du från båren och trillade ner på golvet. Patrik kom in i rummet för att lugna dig. På grund av ditt kritiska läge och icke-fungerade förmåga att syresätta dig själv förflyttades du till intensivvårdsavdelningen (IVA) för full övervakning. Du fick andningshjälp för att hålla din kropp vid liv. Läget var mycket allvarligt och vi visste inte om du skulle överleva.”

När de ringde från sjukhuset till min mamma fick hon följande besked:

”Vi har flyttat Charlie från akuten till IVA på grund av hans kritiska läge och vi tror inte att han överlever.”

Jag blev fruktansvärt illamående och försökte vända mig åt sidan för att spy, men jag kom ingenstans, jag satt fast. Det var helt omöjligt att röra sig, det var slangar överallt. Jag försvann in i medvetslöshet igen.

Två stora händer tryckte hårt i min vänsterhand, det kändes varmt. Jag försökte öppna ögonen, men det gick knappt. Jag såg ändå att det var pappa som satt där. Jag slöt ögonen igen. Pappa pratade med mig men jag kunde inte svara, jag försökte bara nicka med huvudet. Han berättade hela tiden vilka som kom in respektive lämnade rummet där jag låg. Det enda jag kände var att jag satt fast i alla sladdar och slangar som var fästa i min kropp och i mina armar. Jag hade aldrig tidigare upplevt en liknande trötthet och jag försökte hela tiden lägga mig tillrätta. Men det var svårt eftersom jag satt fast.

Okänd röst 1: ”Kan jag prata med honom här?”

Okänd röst 2: ”Ja, det är lugnt. De andra patienterna är nedsövda.”

Okänd röst 1: ”Hej Charlie.”

Jag hörde hur den okända rösten malde på med frågor. Jag uppfattade inte vad hon pratade om och jag svarade inte.

Jag märkte att kvinnan lämnade rummet och min familj kom återigen in och satte sig bredvid mig. Min tankeverksamhet var oklar, det var svårt att urskilja vad som var verklighet eller dröm. Det enda jag visste säkert var att min familj var där och det ingav en trygghet där jag låg med alla slangar och sladdar och kände mig helt hjälplös.

En sjuksköterska kom fram till mig och meddelade att en ambulans var på väg och att den skulle köra mig till psykakuten. Men först måste alla slangar och sladdar kopplas ur, vilket visade sig vara rejält smärtsamt. När de försvann, en efter en, började jag känna mig mer rörlig igen. Men när slangen till magen skulle bort blev det riktigt jobbigt. Det kändes som om någon stack ner en arm i halsen och vidare ner i magen, rörde runt där som om min mage var en soppa i ett storkök. Jag ville bara spy av obehagskänslorna. Men de lyckades dra ut hela röret utan att jag kräktes på någon. Därefter lossade de röret som var i katetern, det vill säga instucket i mitt ollon, jag tänker inte ens försöka beskriva smärtan när de drog ut det. Jag skrek, det gjorde ont och vi tog paus och så fortsatte de tills röret var helt ute. Den lättnaden!

När alla rör och slangar var borta anlände två ambulansmän med en bår. Jag fick en hög med sjukhuskläder som jag skulle klä på mig. Jag funderade lite på vart mina egna kläder och värdesaker hade tagit vägen, men det fanns inte tid att tänka mer på det i den stunden. Jag kravlade över till ambulansbåren. I samma stund som jag ställde mig upp såg jag över de ”skyddsväggar” som fanns och upptäckte alla anhöriga som satt intill övriga patienter i rummet. Det var obehagligt, i det här rummet var det liv eller död som gällde. Jag minns att de anhörigas ögon var tomma. De visste fortfarande inte om de skulle återfå sina kära till livet.

Men jag hade klarat mig, jag hade livet i behåll, jag hade vunnit mot döden. Det är en bild jag alltid kommer att ha på näthinnan, att vara en vinnare i ett rum där förloraren dör.

När jag hade satt mig på båren kom flera bland personalen fram. De öste lyckönskningar över mig och sa en mängd fina saker, som: ”Du är en ung, stilig kille som har framtiden för dig. Jag önskar dig lycka till och hoppas verkligen att du kommer ur den här svackan.” Ambulansmännen rullade ut båren, det enda jag såg var det vita taket och alla lampor som lyste och jag blev åksjuk.

Efter fem minuters ambulansfärd var vi på psykakuten. Längst ner i korridoren skulle jag, där fanns ett rum och jag fick själv försöka gå till sängen. Det blev ingen gång direkt utan jag halvt trillade ner i sängen som stod till vänster i rummet. Mamma och en av mina bröder var redan där. De försökte prata med mig, men det blev nog inte många svar. Jag var hungrig och trött. De hämtade en pizza, jag åt upp den och somnade direkt.

Två sjukvårdare väckte mig. Jag skulle förflyttas från psykakuten till PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning). De hjälpte mig att gå genom korridorerna. Jag fick ett eget rum, det kändes skönt, och jag lade mig ner i sängen och somnade direkt.

Läkaren på psykiatrin hade lagt ett vårdintyg på mig, ett så kallat LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Jag hade ingen möjlighet att lämna PIVA, om jag gjorde det skulle det bli ett ärende för polisen att hämta mig och köra mig tillbaka till sjukhuset. Vistelsen på PIVA varade i två veckor och samma dag som jag skrevs ut flyttade jag till Uppsala.

Mina tankar då, när jag lämnade Kalmar, var att hela mitt liv hade fallit i spillror. Jag hade lurat döden alltför många gånger nu, jag borde egentligen inte sitta där på flyget mot Arlanda. Hela situationen var surrealistisk.

Livet på psyket

När jag öppnade ögonen var det ett starkt ljus i rummet, solen strålade in genom fönstret och lyste upp allt det kritvita kala. Jag blundade igen och funderade över var jag befann mig och hur jag hade hamnat där. Men ganska snabbt kom jag ihåg att jag hade slussats till den psykiatriska intensivvårdsavdelningen på sjukhuset i Kalmar. Jag hade blivit förflyttad från IVA, där jag behandlats i respirator, till PIVA där jag nu skulle behandlas för mitt så kallade suicidförsök. Att svälja den mängd medicin som jag hade gjort på lördagskvällen uppfyllde alla krav för att gå under begreppet suicidförsök, i folkmun ett så kallat självmordsförsök. För mig, som älskade att leva, klingade orden illa när de pratade med mig om självmord och olika skalor för hur självmordsbenägen jag var. Det kändes som ett slag i ansiktet. Jag, Charlie Eriksson, hade alltid älskat livet och hade gjort det bästa av de flesta situationer för att njuta av stunden. Jag kunde sitta vid havet i timmar och se vågorna rulla in mot strandkanten, ligga på soffan i lägenheten och kolla ut på stjärnorna eller bara tända ett ljus och lyssna på min lugna lista på Spotify. Självmord var egentligen helt otänkbart för mig och inte heller något som jag hade kommit i kontakt med tidigare. I min släkt blir de flesta mycket gamla och livet är något som vi ser ljust på. Och ända hade jag gjort det här!

Jag såg inga andra människor i rummet. Skönt, den här gången behövde jag inte dela rum med någon annan patient som jag hade fått göra under delar av min vistelse på PIVA i Halmstad. Nu hade jag ett eget rum, en plats där jag kunde vara för mig själv och få möjlighet till lugn och ro.

Det knackade på dörren och en man sjukhuskläder kom in, presenterade sig och berättade var jag befann mig. Han erbjöd mig frukost som serverades i det gemensamma sällskapsrummet som även var matsal. Allting på avdelningen kändes sterilt, kalt och enkelt den där första dagen, något som skulle komma att upplevas annorlunda i takt med att tiden tickade på och timmarna blev till dagar.

Jag var fruktansvärt trött i kroppen efter all behandling, men valde ändå att ta mig upp ur sängen. När jag öppnade dörren och gick ut i korridoren kom en obehagskänsla smygande. För mig var det ingen självklarhet hur man skulle bete sig på en psykiatrisk avdelning. Fanns det rätt och fel här? Vilka var de andra patienterna? Skulle de döma mig direkt efter mitt utseende? Kunde jag samtala med dem eller var det farligt för mig att stifta bekantskap med ”de andra”? Tusentals frågor snurrade i mitt huvud under promenaden från mitt rum till den gemensamma lokalen, en sträcka på drygt tio meter, alltså en tidsåtgång på ungefär fem sekunder.

Tillvaron känns speciell på sjukhus, allting är tidlöst på något sätt. Jag visste att jag hade varit på sjukhuset sedan i lördags kväll, men jag hade ingen egentlig uppfattning om tiden som passerat. Allt var som ett svart hål, jag mindes bara att jag gick in på akuten i sällskap med två poliser och hamnade i ett rum med sjukhuspersonal. Och sen vaknade jag upp den här morgonen på PIVA.

Vid matbordet satt två andra patienter. En som kunde ha varit min bror och en annan som kunde ha varit min far. Vi hejade på varandra, sen blev det tyst, väldigt tyst. Jag funderade på vilka dessa två människor kunde vara och varför de hade hamnat här. Vi var alltså tre på en avdelning som har plats för sju patienter, resultatet av få inlagda. Gott om utrymme och lugn och ro, med andra ord.

Efter frukosten återvände jag till mitt rum, min fristad. Det var lite som en studentlägenhet, ett eget rum med badrum men delat ”kök”.

Min familj kom på besök under dagen och stämningen i besöksrummet var dämpad, jag kände hur den här händelsen hade satt djupa spår hos mina familjemedlemmar. Själv hade jag ännu inte riktigt förstått vidden av det som hänt. Mina tankar kretsade mest kring hur allvarligt det kunde ha varit eftersom jag redan kände mig fysiskt återställd. Hade jag verkligen varit nära att stryka med? Kunde mina inre organ ha tagit skada av all medicin? Det enda som påtagligt visade att jag hade varit i ett kritiskt tillstånd var de märken jag hade efter alla nålar och slangar och EKG-lappar som suttit på min överkropp. I övrigt hade jag inga synliga skador, jag luktade bara lite illa och hade okammat hår.

Många människor har säkert en egen föreställning om hur livet på psyket är, vilka olika typer som vistas där, hur miljön ser ut och vilken stämning som skapas mellan patienterna. Om man skulle tro på det man ser på film skulle nog alla var livrädda för att hamna på psyket. Där sker det mord stup i kvarten, det är hemsökt, patienterna är våldsamma och miljön är avskyvärd.

Nu har jag, på grund av mina erfarenheter, skapat mig en egen bild av livet på psyket och den stämmer inte med den bild som filmvärlden målar upp. Jag såg inga mord begås, märkte inte av några spöken eller demoner, blev aldrig attackerad av någon annan patient och miljön var inte förfärlig. Den var ju inte trivsam precis, utan steril som övrig sjukhusmiljö. I mitt rum fanns en säng, ett bord med stol, ett badrum med toalett och dusch. Det fanns inga sladdar, ingenting på väggarna, ingen duschslang, inga vassa föremål, inga inredningsdetaljer och sängkläderna var av det enklaste slaget.

Allt för patienternas säkerhet. Jag var på en intensivvårdsavdelning, här var bara patienterna under den mest akuta tidsperioden. Eftersom jag hade ett LPT över mig hade jag inget annat val än att stanna här och ta emot den hjälp som erbjöds. Men det var skönt att jag inte hade möjligheten att ta några egna beslut i mitt rådande tillstånd.

Min egen bild var att jag mådde ”bra”, efter omständigheterna kände jag mig inte sjuk, men jag förstod såklart att allting inte var okej med tanke på det som hade hänt. Den här konflikten gnagde i mitt huvud under min tid på avdelningen. Vissa patienter trodde till och med att jag var en del av personalen eftersom jag såg frisk ut och även valde att bära mina privata kläder. Läkarna såg mig som allvarligt sjuk, jag själv ansåg mig vara frisk, hur skulle besluten fattas i det läget? Vem hade bäst uppfattning, läkarna eller jag själv? Med facit i hand är jag glad för att läkarna tog besluten. Jag var sjuk!

På PIVA var det inte tillåtet att ha några privata ägodelar på rummet förutom ett ombyte kläder. Mobiltelefonen och mina andra värdesaker låg inlåsta i det värdeskåp som hörde ihop med mitt rumsnummer. Att fördriva tiden utan sin mobil är en märklig upplevelse. Tänk efter hur länge du själv klarar av att lägga ifrån dig den utan att kolla om det har kommit några sms, missade samtal eller om något intressant publicerats i flödena på de sociala medierna. Vad skulle jag göra nu? Hela mitt liv fanns i min mobil. Jag kunde inte kommunicera med mina bekantskaper utanför psykets väggar och jag var tvungen att stå ut med mig själv och mina egna tankar. Tiden gick långsamt, väldigt långsamt.

En vanlig dag innebar uppstigning runt klockan 7, frukost, medicinering och sedan skumma igenom morgontidningarna samtidigt som jag kollade lite halvt på Nyhetsmorgon. Kanalutbudet var SVT1, SVT2, TV4, TV6, SVT24 och Kunskapskanalen. Efter mina två veckor på PIVA kan jag meddela att dessa kanaler inte är mycket att hurra för under dagtid på vardagar.

Att vårdas på en sluten avdelning, där man tillbringar varje dag ihop med andra patienter på ett begränsat utrymme innanför låsta dörrar är en speciell upplevelse. Den första dagen kände jag en otroligt stor skam över att befinna mig på den här avdelningen, jag tyckte att det var både pinsamt och obekvämt att vistas i de här lokalerna. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig mot de andra patienterna. I vanliga fall är jag en utåtriktad och social kille som gillar att träffa nya människor. Men kunde jag verkligen prata om vad som helst med vem som helst när som helst inne på psyket? Var det meningen att patienten skulle sitta helt tyst och skämmas för sin existens eller förväntades man prata med andra patienter och försöka skapa en social kontakt trots det tunga moln av skam som bäddade in avdelningen? Jag valde att prata med de andra och det visade sig vara ett bra alternativ, de var mycket trevliga och stämningen lättade, isen var bruten.

Dagarna passerade, patienter skrevs in och skickades hem, det enda som var sig likt var jag själv. Jag hade varit längst på avdelningen, trots att jag själv såg mig själv som friskast i sällskapet. Det var jag som hade LPT och vårdades under högsta övervakningsgraden. Jag var tydligen en livsfara för mig själv och därför fick jag varken gå ut ensam eller ha några förmåner på mitt rum. Inte ens hörlurar fick jag ha. Att ligga i en säng i ett sterilt rum utan musik tär på krafterna.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av matlagning, troligtvis beror det på att jag äter så sparsamt. Jag gillar inte de mest vanliga livsmedel som mjölk, ost och fisk. Jag hade ett samtal med min skötare och specialkost beställdes. På min bricka låg det en lapp med texten ”specialkost: -ost -sås -fisk samt att matens komponenter ska serveras separat, inga röror”. Följden blev att jag ofta serverades korv med potatismos.

Min diagnos var depression och panikångest, det vill säga att jag fortfarande var klar i huvudet och medveten om mina handlingar (förutom när jag befann mig i en panikångestattack). Jag kände mig frisk när jag jämförde mig med de patienter som hade mer avancerade diagnoser. Men att leva tillsammans med olika människor som jag gjorde på avdelningen gav mig intressanta perspektiv, både i smått och stort.

Den viktigaste lärdomen jag har med mig från den tiden är att aldrig jämföra mig själv med andra. Vi är alla människor och lika mycket värda, MEN vi har också olika bakgrund och olika förutsättningar för att kunna genomföra saker och ting i livet. Det gäller att hitta sin grej och ta vara på den. Min är kanske att vara ansiktet utåt för psykisk ohälsa, eller så kommer jag så småningom att bli marknadsförare, försäljare eller veterinär. Oavsett vilken titel det står på mitt eventuella visitkort kommer jag att bära med mig känslan att jag gör det jag är bäst på. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag vet vem jag är och jag gör det bästa av mina förutsättningar.

En person som jag kom bra överens med inne på psyket gjorde min tillvaro där till en ”rolig” tid efter omständigheterna, även om det var en person jag aldrig skulle ha dragits till i mitt ”vanliga” liv. Men det är slut med att döma personer på förhand, det är slut med fördomarna. Detta är en av anledningarna till att jag drog igång projektet Aldrig Ensam. Jag vill sprida mina ord för att öka kunskapen, ge mitt perspektiv på psykisk ohälsa och bidra till att fördomarna reduceras.

Fredagen den 11 oktober skrevs jag ut från PIVA. Samma dag lämnade jag Kalmar för min blivande hemstad Uppsala. Det kändes oerhört vemodigt den sista morgonen på avdelningen, efter två veckor på en sluten vårdavdelning hade jag kommit nära både personal och patienter. Vi blev som en familj där alla stöttade varandra för att nå positiva resultat, det vill säga utskrivning för patienterna och en bra arbetsdag för personalen. Jag minns så väl hur reaktionerna blev på min utskrivning, eftersom en av de andra patienterna dagligen frågade om jag skulle åka hem när jag bara skulle ut på permission. Det sista min ”närmaste vän” sa när jag skulle gå var:

”Charlie, jag talar från hjärtat, jag hoppas verkligen att allting kommer att ordna sig nu. Du är en helt fantastisk ung kille och jag önskar dig ett stort lycka till med vad du än väljer att göra. Gå nu härifrån utan att vända dig om och kolla på mig, för annars kommer jag att börja gråta. Du har varit en sann glädjespridare för mig här på avdelningen och jag är glad att jag fick äran att träffa dig även om det var i ett tråkigt sammanhang. Tack för allt.”

En annan patient sa:

”Charlie, nästa gång jag ser dig är det väl på tv eller i tidningen när du har förändrat världen med all din kunskap” och från ett håll hördes ”Rädda världsekonomin nu vår kära ekonom”. Några ord minns jag särskilt väl: ”Det har varit trevligt att ha dig här, men kom aldrig tillbaka.”

När jag öppnade ytterdörren och tog ett kliv ut i det fria började jag nynna på en låt som jag aldrig annars lyssnar på, det var ”Looking for Freedom” med David Hasselhoff. ”I’ve been looking for freedom, since I left my hometown … la, la, la, la.” I samma stund som jag satte mig på min cykel för att ta mig hem började tårarna rinna längs mina kinder. Jag hade inte bara sagt farväl till en psykiatrisk avdelning, det kändes som jag hade sagt farväl till en ny familj. Jag kommer aldrig att glömma alla underbara människor som gjorde min tid på PIVA till ett relativt positivt minne. Tack PIVA i Kalmar, ni är hjältar i mina ögon.

När Charlie bröt tystnaden

CHARLIE ERIKSSON

Förväntningar på år 2013

Våren 2013

Attack 1 – 112

Attack 2 – Sjukhuset

Attack 3 – Sommaren 2013

Nice – en dröm blev nästan verklighet

Attack 4 – Middagen

Attack 5 – Läkaren ”Vi tror tyvärr inte att han kommer överleva”

Livet på psyket

NOMINERINGAR & PRISER

Aldrig Ensam

VISA DITT STÖD

KONTAKT

FÖLJ OSS